Om namngivning i nordisk hednisk stil.

Barnets egen skallra går förstås också att använda ceremoniellt!
Foto: Nisse Hammarbäck

Jag har hållit ett antal namngivningsceremonier, men jag uppmuntrar framför allt föräldrar och släktingar att själva hålla dessa ceremonier. De gånger jag har hållit namngivning har hittills uteslutande gällt barn till föräldrar jag tidigare hållit bröllop för. Inte av principskäl eller så, det har bara blivit på det viset.

Annars är jag själv som sagt av den åsikten att barndop, eller vattenösning, eller namngivning, eller knäsittning, eller vad man nu vill kalla det, är en familjeangelägenhet, och att ceremonin inte ska utföras av någon utomstående. Det ska vara en vuxen i familjen som utför ceremonin. Det behöver dock inte vara mamma eller pappa. Det kan vara en mormor eller moster, eller någon annan, bara det är någon som verkligen är en del av familjen. Kanske en nära vän, som också blir Gudmor eller Gudfar.

Sen kan man i praktiken utforma ceremonin hur man vill.
Tanken är ju att välkomna barnet in i familjen, och till denna värld.

Mina första tre barn fick varsin namngivningsceremoni av en nära vän till mig, en äldre kvinna som också är shaman. Och då var det ju en nära vän. När mitt fjärde barn kom till världen höll vi dock en namngivningsceremoni själva, med en stor skara gäster i cirkel i vårt hem.

Själva ceremonin:
En variant rent ceremoniellt är att inviga barnet i de fyra elementen, exempelvis på följande sätt:

• Genom att fläkta barnet med en fågelvinge för luft (”jag viger dig i luft, såsom Odin blåste sin ande i Ask och Embla, för tanke, minne, håg, intelligens, idé, för att du alltid ska fyllas av din ande, etc.”)
• Genom att föra en fackla eller ett ljus runt barnet för eld (”jag viger dig i eld, för att du alltid ska ha en eld inom dig och utom dig, för att glöden och livslusten alltid ska finnas med dig, etc.”)
• Genom att skvätta eller hälla eller gnida in lite vatten på barnet – jag har blött min hand och lagt på barnets bröst (”jag viger dig i vatten, för flöde, kärlek, känslor, familjeband och nära relationer, drömmar, fantasi, lek, berättande, etc.”) Men man kan också ta vatten på huvudet. Vattenösning på huvudet är en urgammal förkristen sed.
• Och så avslutar jag denna del med att gnida jord på fotsulorna (”jag viger dig i jord, för tacksamhet mot den Stora Modern, för kontakt med verkligheten, för materiellt välstånd, för fysisk hälsa, etc.”). Man kan också sätta en liten prick jord i pannan (”för att du alltid ska minnas att buga och låta din panna möta jorden i vördnad för hennes gåvor”).

Det är viktigt att man har en inledning och en avslutning av denna ceremoni. En enkel öppning kan vara att be alla gudar och gudinnor, alla makter i och på och ovan jord, alla förfäder och förmödrar, att komma och vara med xxxx (barnets namn) i denna cirkel, vid denna invigning,
Avslutningsvis tackar man då alla makter som man har bjudit in, och avslutar ceremonin.

Självklart ska man bjuda in släkt och vänner för en fin liten fest i barnets ära.

Själv gillar jag storslagna och spektakulära ceremonier, men jag gillar också enkla och intima ceremonier. Det finns ingen regel för hur en ceremoni ”ska vara” – den enda regeln skulle väl vara att dem ceremonin berör ska vara nöjda, och att de ska känna sig berörda, och gärna att det känns högtidligt och speciellt. En namngivning passar väl bäst som en liten och opretentiös ceremoni, gärna lekfull och med glädje och tacksamhet. Men det betyder inte att man inte kan hålla en sakral och högtidlig stämning. Ceremonier är koncentrat av världen, mikrokosmos i makrokosmos, extremt fokuserade punkter av Helig Tid. Och det måste de få vara för att fungera som ceremonier.

Lycka till!

© Carl Johan Rehbinder 2006 (rev. 2023)