Om begravning i nordisk hednisk stil

För ett antal år sedan kunde jag under en tid säga att jag nu hade hållit ”fyra bröllop och en begravning”. Och det var ju lite kul. Det har nu blivit betydligt fler bröllop (30), och sex begravningar. Inte lika vitsigt, men mer värdefullt som erfarenhetsbas.

Att hålla en begravning är mycket svårare än att hålla ett bröllop. På ett bröllop är alla glada och förväntansfulla, med en positiv grundinställning. Då kan man göra en och annan miss, och ta det med en klackspark och ett skratt. En begravning är allvarstyngd, och de känslor man har att förvalta är oändligt mycket skörare och sprödare.

Det krävs inga särskilda tillförordnanden eller licenser för att hålla en begravning. Förmodligen för att själva ceremonin inte förpliktigar till något, och inte har några juridiska konsekvenser, som en vigsel ju har.

Den första begravningen jag någonsin blev ombedd att hålla, i oktober 2001, var inte så mycket en nordiskt hednisk begravning som en eklektisk, allmänt ”lagomhednisk”, ”allmänandlig” ceremoni. En medlem i Sveriges Asatrosamfund bad mig att hålla ceremonin för hans far som just hade dött. Detta skedde på Skogskyrkogården i Stockholm, i ett av de ekumeniska kapellen – Hoppets kapell.

Strukturen var enkel. Vi hade ingen orgelmusik, bara en trumpetare som spelade musik som den döde hade tyckt om (Taube och Wreeswijk), ett tal av mig som ceremoniförrättare, i vilket jag bl.a. talade om vikten av att leva här och nu, livet efter döden, och mötet människor emellan. Dessutom hölls ett personligt tal till fadern, av en av sönerna.

Vi introducerade en nygammal sed – att lägga sten på röse – i att alla under defileringen fick ta en sten ur en korg och lägga på kistan. Dessutom fick alla ta ett ljus ur en annan korg, för att ta hem, och tända vid tillfälle – för att då ägna den döde en tanke under stilla kontemplation. Detta blev i praktiken en ritualiserad gåva-gengåva, mellan den döde och de efterlevande, och det blev mycket vackert. Denna gåva-gengåva har jag sedan fortsatt att använda på alla begravningar därefter.

En lustig detalj, som väl på sätt och vis belyser i hur hög grad kristendomen fortfarande betraktas som norm i Sverige, är att jag under förberedelserna till denna begravning stötte på ett visst motstånd från de som arbetar i kapellet när jag ville ställa undan krucifixet. Det ansågs på något sätt opassande och kanske t.o.m. lite hädiskt. Och det är ju lite märkligt, med tanke på att korset faktiskt bara är en helig symbol för dem som erkänner sig till den kristna läran. Men det var uppenbarligen inte helt rumsrent att på så sätt ifrågasätta kristendomens allenarådande överhöghet.

Den första begravningen gav mig erfarenhet och grund för den kommande, året efter (2002), till vilken de anhöriga hade uttryckt en klar ambition att det skulle bli en riktig vikingabegravning.

Den döde var i livet medlem i Sveriges Asatrosamfund, och hade redan i livet uttryckt en önskan att få begravas som en riktig viking – så nära man nu kan komma i modernt begravningsskick. En tragisk bilolycka orsakade tyvärr ett alldeles för tidigt uppfyllande av denna önskan.

Även denna begravning skulle ske i ett ekumeniskt kapell – Skogskapellet, på Nybro kyrkogård, en bit från Kalmar. Dagen till ära klädde jag på de anhörigas begäran upp mig i tyngsta vikingastassen – min vackra ceremonidräkt – och med mig till det ekumeniska kapellet hade jag också musikanterna Ars Ultima, som spelade stämningsfull medeltida musik. Jag gick in en stund före de andra, för att förbereda mig, och för att hälsa på den döde.

Draperad över kistan låg en ringbrynja, som den döde hade tillverkat för egen hand. Den skulle följa honom i graven, enligt gammal god forn sed. När jag rörde brynjan, vägde en ärm i min hand, kände jag det där välbekanta vinddraget, en närvaro, en hälsning. Han var här, med oss i kapellet. Då visste jag att detta skulle bli en fin begravning.

Själva ceremonin inleddes med att alla närvarande gick in i kapellet, ackompanjerat av flöjt- och vevliremusik, spelad av medeltidsorkestern Ars Ultima. Det var en stor och mycket känsloladdad tilldragelse, eftersom den man som dött fortfarande var mycket ung, varför många av begravningsgästerna också var mycket unga.

Till stora delar påminde denna ceremoni om den första jag höll. Jag höll förvisso ett nytt tal skrivet speciellt för den döde, men i formen var allt välbekant. Några anhöriga höll korta tal, och vi avslutade med samma slags gåva-gengåveceremoni som i den förra begravningen – med stenar på kistan, och ljus ur en korg att ta med hem.

Efter detta har jag förrättat ytterligare ett fåtal begravningsceremonier, varav en på uppdrag av en begravningsbyrå i Uppsala, och 2019 förrättade jag begravningsceremonin för min egen mor. Det fanns liksom ingen anledning att anlita någon för detta – jag tror helt enkelt inte att någon annan hade kunnat göra det bättre.

Den finaste komplimang jag fått efter en begravning var från en medelålders man, som jag tror var en morbror eller farbror, vet ej säkert, som tyckte att hela begravningen från början till slut var så mycket HAN, han som skulle begravas. Det var precis som han hade önskat.

Och det är väl så en begravning alltid borde vara, tycker jag.

Carl Johan Rehbinder 2005 (rev 2023)