En betraktelse kring runor och magi

Kasta en runa, rista runor, sjunga galdrar, sejd och trumresor – är detta något som vi upplysta människor i vår tid verkligen kan ha någon användning för? Kan riter och sedvänjor från gamla tiders nordbor, långt före vikingarna, ha något att lära oss idag? Är det ökande intresset för asagudar, runor och fornnordisk schamanism något mer än bara ett utslag av ungdomligt oförstånd, av politiskt tvivelaktiga nationalromantiska strömningar? Dessa och ytterligare frågor vill jag härmed försöka svara på.

Med kristendomens utträngande av de urgamla sederna för snart tusen år sedan försvann också en stor del av vår rika kultur, som i stället ersattes med denna österländska lära.

I vår tid har i nyandlighetens spår intresset för alternativa religioner ökat explosionsartat. De stora, toppstyrda patriarkaliska religionerna visar fler och fler tecken på att vara otidsenliga och otillfredsställande för en andlig sökare. Jag söker kärlek, och får sekterism och intolerans – jag vill leka med Gud, och möter rigid hierarkisk struktur och stelbenta regler.

Ett svar på detta är just det nyvaknade intresset för naturfolksreligionerna, som bland annat yttrar sig som schamanism och Gudinnedyrkan. Mycket av det våra förfäder ägnade sig åt för tusentals år sedan fanns, och finns än idag över hela världen – ritualer med trummor och trans, svetthyddor och kraftdjur. En sak är dock unik för vår nordiska tradition – runorna. Från en mängd olika fynd, och kanske särskilt den litteratur som finns bevarad, har historikerna dragit slutsatsen att användandet av runorna haft en stark magisk prägel. Att använda hela runraden som ett effektivt magiskt skydd förekommer ofta, och kan naturligtvis användas än idag för den benägne runmagikern.

Runorna har likt det hebreiska alfabetet alltid haft minst två användningsområden. Å ena sidan har de använts som skriftspråk, vari varje bokstav har ett ljud, men de har också använts som magiska symboler, kraftbärare. De hebreiska bokstäverna och deras magiska betydelse, ljud och numerologiska värden, är intimt förknippat med kabbalan och all den mystik som hör därtill, och detta är väl bekant för de flesta som intresserar sig för magi och ockultism idag. Men runorna är ett mycket gott alternativ, och kanske framför allt för oss nordbor – inte så mycket för det genetiska arvet (hur många kan idag med fog säga att de har vikingablod i sina vener?), men för att den gamla nordiska traditionen stammar ur vårt klimat, vår natur och våra gamla gudar – kort sagt; vår kultur. Detta är dock ingen inbjudan till rasism och exklusivism – med tanke på att Odin en gång i tiden dyrkats ända nere i Balkan (Wotan), så kan även Özmet från Turkiet med gott samvete intressera sig för våra gamla asar.

Runraden

Ovan ser vi den ursprungliga, 24-teckens runraden, vilket är den runrad som denna artikel avser, och som bäst lämpar sig för runmagi och runorakel.

Runmagi

Runorna har i alla tider använts som verktyg för böner, välsignelser, besvärjelser och förbannelser. Att inte bara läsa runan, spegla sig i den, utan att faktiskt aktivt påverka sin verklighet, är något som inte är förbehållet fornnordiska schamaner – du kan göra dina egna ceremonier med hjälp av runorna.

En klassisk metod för enkel runmagi är att med runor rista sin bön eller besvärjelse i en träbit, färga in runorna, och sedan skrapa av det inristade från träbiten ner i en eld, samtidigt som man upprepar sin bön. Det traditionella, och kanske mest kraftfulla tillvägagångssättet är att färga in runorna med sitt eget blod, men om det känns otäckt kan du även använda helt vanlig färg. Försök att få tag på någon naturlig jordfärg, som rödockra eller liknande.
Om du som läser detta är kvinna, så vill jag dock påminna dig om att menstruationsblodet i många gamla magiska traditioner (inklusive den fornnordiska) räknas som det mest kraftfulla av alla.

En bön kan formuleras på många sätt. Det är alltid bra att hålla sig kortfattad. Du kan med fördel använda dig av runornas egen djupare betydelse – om du tycker att ditt liv består av totalt kaos, och du känner ett desperat behov av ordning, kan du helt enkelt rista vagnsrunan (Reid) ett antal gånger på din träpinne. Om du är djupt förälskad, och vill ha en viss persons kärlek och uppmärksamhet, kan du skriva den personens namn med runor, och sen använda dig av exempelvis runorna Wynja eller Sol. Om du vill ha mycket pengar, kan du använda dig av Färunan, som representerar rikedom och välstånd. Att skriva en runa tre, sex eller nio gånger (som t.ex. FFFFFFFFF) betraktas som särskilt kraftfullt. Det viktigaste är dock att du själv känner dig bekväm i det du gör, och att du hittar en form för din ceremoni som känns särskilt kraftfull för dina syften.

Vid en magisk ritual kan du i de olika riktningarna rista skyddsrunor i luften. Du kan då föreställa dig med din inre blick att dessa runor är där under hela ceremonien. Du kan använda din tanke, en stav, eller en kniv, eller vad som passar för tillfället. Lika viktigt är det naturligtvis då att återkalla dessa skyddsrunor när du är klar. Ett misstag många gör under olika ceremonier, är att de kallar in olika andar eller andra krafter, och sedan glömmer att se till att dessa krafter återvänder dit de kom ifrån. Det kan bli ganska märkliga och kaotiska energier i ett rum där en sådan oavslutad ceremoni ägt rum.

Bindrunor

Ett intressant sätt att rista runor är bindrunorna. Det är helt enkelt att bygga ihop flera runor till en. Låt oss anta att en viss bön eller besvärjelse kanske kräver ett visst antal runor, på grund av antalets numerologiska kraft, men det ord du vill skriva har för många bokstäver – då binder du ihop några runor, till dess att du får rätt antal.

Ett annat användningsområde för bindrunorna är att sätta ihop ditt personliga sigill, eller signatur. Du kan t.ex. konstruera en bindruna av dina initialer. Det går då bra att vända på en runa, så att stavar kan hamna på motsatta sidor.

Att spå med runor

Liksom med Tarotkort och andra divinationsformer kan man göra spådomar och speglingar med runorna. Det kan gå till på ungefär samma sätt som med Tarotkorten – du kan dra en runa för att få en spegling på din tillvaro, men du kan också dra fler runor efter varandra.

Ordet ”spådom” är i själva verket fornnordiskt, och har ursprungligen en magisk betydelse – att påverka, snarare än att bara uttyda. Att uttala en spådom över någon betyder alltså egentligen att aktivt framkalla en välsignelse, eller i värsta fall en förbannelse. Detta innebär i praktiken att du naturligtvis kan använda runorna enbart för vad som kallas för ”runorakel”; att uttyda tidens tecken – men du kan även använda dem i syfte att påverka dig själv och din omivning.

En metod som motsvarar trekortsläggning med Tarot är att dra just tre runor, och lägga dem i en rad. Liksom med runorna kan det ha en stor betydelse om en runa kommer upp-och-nervänd, att detta vänder på betydelsen, alternativt förstärker eller problematiserar betydelsen av runan. Emellertid är somliga runor utformade så att de ser likadana ut åt båda hållen – Dagaz, Gifu, Hagal, Iss, Jara, Naud, Sol, Eoh, och Ing – de kan då sägas ha en mer orubblig energi, som inte låter sig vändas. Liksom med Tarotkorten är kombinationen dock mycket viktig. Runorna får olika betydelse beroende på frågan, och vilka andra runor som ligger bredvid.

Rent praktiskt kan det gå till så att jag lägger ut mina runor på en duk, eller ett skinn, särskilt avsett för detta ändamål, lägger dem med baksidan upp och blandar om. Jag låter sedan min hand känna efter ovanför runorna, och med intuitionens hjälp drar jag en runa. Vill jag ta fler än en, kan jag lägga den första vid sidan om, och dra ett par till. När jag lagt de runor jag dragit i en rad, fortfarande med baksidan upp, kan jag vända på dem. Antingen en i taget, eller allihop på en gång, det är valfritt. Och så får jag sedan tolka dessa runor efter bästa förmåga.

Liksom med Tarotkorten så gäller regeln ”övning ger färdighet”. Man kan föreställa sig att runorna är en ”telefonlinje till gudarna”, så när du till att börja med ställer en fråga till runorna, ställer du dem i själva verket till högre makter, eller till ditt eget högre jag, vilket du vill. Om vi tar som exempel att du är sjuk, och vill fråga varför, och du drar runorna Ass upp och ner, Iss och Tyr, så skulle man i all enkelhet kunna tolka det som att du har ont i halsen eller andningssvårigheter, och att du behöver vila ordentligt, och därefter komma igen med ny kraft.

En annan runläggning skulle kunna vara Iss, Thurs och Lagu, och en tolkningsidé kring detta skulle kunna vara att personen det handlar om har fastnat i sitt liv, i en stenhård och svårgenomtränglig struktur (Iss), och att Thursrunan representerar ett uppbrott, en revolution, som leder till en ökad känslighet och kontakt med intuitionen (Lagu).

Att tillverka sina egna runor

Det finns runor att köpa, men som med så många andra magiska föremål, så är det alltid gynnsamt att om möjligt tillverka dem själv. Du kan i praktiken tillverka dina runor av vilket material som helst. Själv har jag smitt mina personliga runor i järn, med hjälp av en god vän som råkar vara smed, men det finns som sagt inga speciella regler för detta. Du kan leta efter vackra flata stenar på en strand, som du målar dina runor på med t.ex. lackfärg, och du kan även tillverka dem i keramik. Men det vanligaste, och kanske mest i enlighet med nordisk tradition, är att du tillverkar dina runor av trä från fruktbärande träd (äppel, päron, eneträ, m.m.).

Du kan till exempel gå tillväga så att du sågar brickor ur en gren rakt av, så blir de naturligt runda, och så får du de dekorativa årsringarna som botten på köpet. Storleken spelar ingen roll – vill du ha dem små tar du en tunn gren, vill du ha dem större sågar du dem ur en kraftigare gren. Du behöver 25 stycken – det är 24 runor, och så kan du även ha en s.k. tom runa.

Slipa runorna med sandpapper, så att de blir jämna och behagliga att hantera. Med en kniv ristar du en runa på ena sidan av varje bricka, och så kan du lämna en bricka blank. Sedan färglägger du runorna. Här gäller samma som för de magiska runristnin-garna, att ditt eget blod är det mest kraftfulla, men du använder den infärgningsmetod du tycker passar bäst. Du kan även bränna in runorna med en lödpenna.

Till dina 24 eller 25 små runbrickor syr du en påse, i något vackert tyg, eller kanske skinn, och dekorerar den med ditt personliga emblem – kanske en bindruna av dina initialer. Något du kan tänka på om det känns omständligt att göra allt det här, är att ju mer arbete och besvär du tar dig i framställandet av dina runor, desto mer laddar du runorna med din egen kraft.

Runornas betydelse

Runorna är väldigt rika, i det att varje runa innehåller så mycket. Förutom den rena skrivteckenfunktionen, med vilken runan representerar ett ljud, har runan också ett namn med en fysisk innebörd, ett numerologisk värde, samt en djupare magisk innebörd.

I tolkningsguiden här på sidan får du en kortfattad redogörelse av runornas rika innehåll. (och här kan man då ha en kortfattad runguide, med fördjupningar i de enskilda, kommande artiklarna)

Fördjupning

Denna artikel är naturligtvis en oerhört komprimerad beskrivning av runornas värld. Om du vill fördjupa dig kan du med fördel läsa om runorna i diverse böcker, och då vill jag särskilt rekommendera Bodvar Bjarkes bok ”Runa – Runorakel och Runmagi” från Vattumannen Förlag, eller Atrid Grimssons ”Runmagi och Shamanism” från samma förlag. Dessa böcker finns inte i de flesta bokhandlares hyllor, men du kan hitta dem på Vattumannen i Stockholm, Sök Finn i Malmö, eller motsvarande butiker på andra ställen i Sverige. Det bästa sättet att bli vän med runorna är dock att på egen hand bekanta sig med dem. Man kan meditera på varje runa, upprepa dess namn som ett mantra, och känna vilka bilder som dyker upp. En särskilt kraftfull väg att lära känna runorna är genom trumresan. Att med hjälp av denna schamanistiska teknik resa i sitt inre, och hitta en port med den avsedda runan, gå in och se vad som finns bakom. Men till att börja med kan du använda tolkningsförslagen som finns här på denna hemsida. Med deras hjälp kan du även lära dig skriva med runor.

Lycka till!

Grimner 1998