– att ge barn gudomligt beskydd

I den fornnordiska kulturen var det under järnåldern vanligt att man gav sina barn förnamn som innehöll någon gudoms namn. Det var ett sätt att så att säga knyta barnet till guden och att försäkra sig om gudens beskydd av barnet. Namnen var oftast tvåstaviga och förleden var oberoende av kön, medan efterleden var könsligt betingad. Mycket ofta ärvde barnet en eller två namnleder av föräldrarna. Om föräldrarna hette Ingemar och Sigrid så kunde en dotter få heta Ingrid. Efterlederna kunde för små pojkar vara krigiska som -ger (spjut), kettil- (hjälm) och -vig (strid), eller så kunde de vara mer inriktrade på att ge gossen materiella och sociala tillgångar som -mar (berömd), och -rik (rik). Han kunde annars ges stark personlighet och integritet med namnleder som -fast och -sten.

Ofta ville man för pojkar kombinera en gudoms beskydd med något djurs egenskap. Djurnamnen är typiska för folk med schamanism i sin kultur som tex hos nordamerikas indianer. Forskarna är väl numer ganska överens om det schamanska inslaget i den fornnordiska religionen också. Djuret som barnet förbinds med genom sitt namn kan ses som ett totemdjur, eller kanskle ett djur som skulle kunna finnas som en möjlig hamn i vuxen ålder. Hamn är den djurskepnad en fornnordisk krigare eller schaman kunde anta i extas. De mest kända är bärsärkarna som antog björnskepnad. Kanske är även den folkliga tron på varulvar en kvarleva av denna sed. De djur som oftast används som namnled är -ulf (varg), -björn och -arn (örn). I min släkt finns dock det ovanligare Björ (bäver) och på en runsten i Vingåker finns det snabbfotade -hare.

De fornnordiska flickorna kunde ges lika krigiska namn som sina bröder. Kanske var det meningen att de skulle bli sköldmör eller valkyrior. De stridbara flicknamnen har namnlederna -hild (kamp) vig- (strid) , -gun (strid) eller sig- (seger). Många flicknamn har namnlederna -borg och -gerd, vilka betyder inhägnad eller omslutning, och det ger självklart en association till beskydd. Men dessutom är det en uråldrig hänvisning till Modergudinnan. I tex Kabbalan heter Moderns sefira Binah och betyder just omslutning. Den kvinnligaste av omslutningar är livmodern som, när den syftar på Modergudinnan, brukar avbildas som en omegasymbol i många olika kulturer. Andra gudinnenamnleder som var vanliga på flickorna var -dis och alv-. Namnleden vi- betydde helgad åt, eller helig plats. Ragn- (makterna), As- och Gud- (asagud, vanagud eller kristen gud) var vanliga på både flickor och pojkar. Djurnamnen verkar vara ovanliga i flicknamn.

De vanligaste asagudarna i namngivningen var tveklöst luftguden Tor och fruktbarhetsguden Frö. I Frös fall använde man dock oftast inte de nu vanligaste namnen på honom, Frö eller Frej, utan hans namn Ing som är det samma som Yng i tex den kungliga Sveaätten Ynglingaätten. Svearnas kungar hade ju vanaguden Frö som urfader. Mansnamn som är beskyddade av Frö är bland annat Frörik, Frösten, Yngve, Inge, Ingemar, Ingemund, Ingvar. Kvinnonamn är Inga, Inger, Ingrid, Ingeborg, Ingegerd. Att Frös kraft ännu är stor kan vi förstå eftersom han ännu i modern tid ger upphov till nya namn som Ing-britt och Ingalill. Bara Ing eller Frej hette aldrig någon, eftersom det skulle ha varit alltför respektlöst att använda ett gudanamn rakt av på en människa. Det skulle ha varit att dra på sig gudens vrede.

Förnamnen under Tors beskydd är också de vanliga ännu. Mansnamn är exempelvis Tore, Torbjörn, Tord, Torvald, Torkel, Torben, Torsten, Torleif, Torgny och kvinnonamn är Tora, Torborg, Torgerd, Torun. Många platser i norden har fått namn efter vishetens as Oden, men något enda förnamn som innehåller hans namn Oden/Ygg verkar inte finnas. Det skulle kunna tyda på att Oden var en as enbart för härskarskiktet. Det innebär då att det är de vanliga, folkliga Tor- och Ing-namnen som lever kvar i vår kultur. Till och med den saxiska kungafamiljen Wessex i England undvek dock att använda Odens/Wodens namn i sina personnamn. Detta trots att ju släkten härstammar från Oden själv. De namnleder som vanligen användes i familjen var i stället ethel- (ädel) och elf-/alf- (alv). Kanske var Oden tabubelagt? Eller så är det Oden som gömmer sig bakom det mer allmänna Gud-, på samma sätt som Karl- syftar på Tor (jämför Karlavagnen). Krigarasen Tyr finns även han ännu representerad i kvinnonamnet Tyra som var populärt för nära hundra år sedan.

Gudinnorna är skralt representerade i förnamnen med undantag för modergudinnan Nerthus. Hon var Moder Jord och hette på svenska Jord, Fjörgyn och kanske Nere. Nere var en uråldrig gudinna, syster till ödets äldsta gudinna, nornan Urd. Nerthus är ju latin och Nere, Nera, eller kanske Nerta, skulle det bli på nordiskt språk. Vanaguden Njord, som var far till Frö och Fröja, kopplas också namnmässigt ihop med Nerthus eftersom hans namn innehåller hennes, N Jord. Njord kan ha varit tvåkönad eller ett gudapar tror man. De kvinnonamn som hör samman med Moder Jord börjar dock inte på Ner, utan på Her, tex Hervor, Hergerd, Hergun, Hervi och Herta. Det finns även mansnamn helgade åt gudinnan Nerthus, nämligen de germanska Herman och Herbert. Mycket intressant är att kärleksgudinnan Fröja/Freja även kallas för Härn/Hörn (=lin). Det tyder på att de bägge gudinnorna kan ha ett gemensamn ursprung.

Friggas gudomliga son, asen Balders bror hette Hermod. Kanske är alla tre gudinnorna en och densamma! Likheten mellan Fröja och Frigg har ofta påtalats. Deras män heter Od respektive Oden och dessa är ständigt ute på vandring. Bägge gudinnorna kan göra anspråk på att vara den högsta gudinnan och i Valhall är det Fröja och inte Frigg som delar de stupade kämparna med Oden. De är bägge vishetsgudinnor och i viss mån även modergudinnor. Myterna om Frigg är få och därför får vi kanske aldrig bevis för gudinnornas en- eller tvåsamhet. Bägge har linet som sin heliga växt dock, så Härn borde gälla för dem båda. Freja är ett fornnordiskt ord som betyder härskarinna, en titel kort och gott, som när vi kallar Gud för Herren och alla genast vet vad vi menar. Frigg å sin sida betyder ”den kärliga”, och ett annat namn för Frigg är Frea.

Det finns ett annat sammanträffande som är för tydligt för att gärna kunna vara slump. Den forngrekiska gudom som är nästan ensam om att få sitt namn använt som namnled är gudarnas drottning, modergudinnan Hera! Hon gav först namn åt sina barn Hermes, Hestia och Hefaistos och sedan åt sitt barnbarn Hermafroditos, som Hermes fick med kärleksgudinnan Afrodite, och åt Afrodites dotter Hermione. Men Heras namn förekommer också i människonamn tex i mansnamnen Herakles/Hercules, Hermotimos, Herostratos och i kvinnonamnen Hermion, Hero, Hermia. Inga namn finns vad jag vet efter Heras make Zeus eller någon av de andra tolv olympiska gudarna eller gudinnorna. Man kan tänka sig att Zeus, liksom senare den kristne Guden Jahwe, finns bakom det vördnadsfulle Gud-, dvs Dio-, Deo-, Teo- som finns som namnled i de forngrekiska Teodor, Teodora, Tekla, Dorotea, Teofil, Timoteos och Dionysos.

Den bibliske Gud Fader har ju många namn han också. Vi känner alla till det hebreiska Jahwe, men det är det gamla namnet på den semitiske åsk- och luftguden El som vanligen förekommer i judiska namn. Exempel är de numer toppmoderna Elias, Emanuel, Gabriel, Samuel, Joel, Nathanael, Rafael och det mer på 1970-talet förekommande Daniel. För flickor känner jag bara till Elisabeth. Kanske är det i alla fall inte El som åsyftas i namnen, utan Elohim – Den hela gudomligheten i sin fullkomlighet, med en manlig och en kvinnlig sida. Guds kvinnliga sida, gudinnan Shekina, mer känd som Den Heliga Ande beskyddar i alla fall alla gossar som heter Jonas vilket betyder duva, gudinnans fysiska uppenbarelseform.

I den katolska traditionen var det otänkbart att döpa ett barn efter Gud, Jesus eller ens Maria. Här i landet var det inte förrän under den protestantiska tiden efter Gustav Vasas reformation som någon döptes till Maria. Jesus har inte använts här i landet förrän under de senaste årtiondena och Gud är ännu tämligen tabubelagt, med undantag för de fornnordiska Gudmund och Gudrun. Det var i stället de katolska helgonen som kom att bli de stora namngivarna och barnabeskyddarna under medeltiden och ännu fram till våra dagar faktiskt. Vår namnsdagslängd var ju ursprungligen den katolska kyrkans helgonkalender och barnet fick ofta namn efter det helgon på vars dag födelsen eller dopet inträffade. Ibland gavs barnet helt sonika ett namn av prästen, men ofta hade man också särskilda namn som ärvdes i släkten. Under medeltiden kunde adelsfamiljer ha ett särskilt helgon som sin släkts favorit. Var man mycket rik kunde man till och med uppföra en kyrka helgad åt sitt favorithelgon. Stockholms kyrkor är flera av dem helgade åt kvinnliga helgon som sankta Klara, sankta Sofia, sankta Maria Magdalena, sankta Katarina. Sankta Johannes, dvs Johannes döparen, Jesus kusin och sankt Nicolaus, jultomten och sankt Göran, drakdödaren, finns också representerade. Dopbarnet kunde få sitt namn efter dopkyrkans helgon också och det är väl tur att det inte är mer aparta namn vi har fått. Landsortskyrkorna var också helgade åt något helgon och det är oftast inte svårt att ta reda på vilket trots att kyrkan bara har namn efter socknen. Kyrkans helgon finns vanligen avbildad i interiören. Sankt Olof var populär liksom sankt Erik.

Det finns ett gammalt talesätt som lyder ”Nomen atque Omen” vilket betyder att namnet förebådar ödet, dvs att namnet har en egen inneboende kraft som påverkar en persons liv. Jag skulle snarare säga att det är synkronisitetsprincipen vi möter här. Ett barn får det namn som överensstämmer med det öde han eller hon har fått i det ögonblicket hon föddes. Varje tidpunkt har en viss egen kvalitet som man kan kalla öde eller gudomlig kraft, och det finns myriader av företeelser som i samma ögonblick är samstämda med den kraften. I själva verket genomsyras allt av samma kraft i det ögonblicket. Det är den kraften man kan tolka med ett horoskop eller genom nummerologi. Man blir ofta förvånad över hur esoteriskt helt ointresserade föräldrar oavsiktligt, men osvikligt lyckas pricka in sitt barns namn efter exempelvis horoskopet eller något av de personliga nummerologiska talen. Särskilt viktiga är första bokstaven och första vokalen i första namnet.

Detta innebär å andra sidan att man kan påverka sitt livöde genom att ändra sitt namn. Det är händer ofta att människor byter namn samtidigt som de gör stora livsval, tex när man konverterar till en annan religion, gifter sig eller skiljer sig. Rabbi David a. Cooper berättar i sin bok ”God is a verb” att man inom judendomen aktivt kan ändra sitt öde genom namnbyte. Vid livshotande sjukdom kan man förslagsvis ta sig namnet Rafael för att få kraft och skydd från den ärkeängel som ger läkedom. Den traditionella förklaringen är att dödens ängel har alla människors liv och död uppskrivna i sin bok och när han inte hittar personen med det gamla namnet så ger han upp och går helt sonika förbi!

Maja Wahlström, 6 juni 2002