Om allt möjligt gällande sed och tro:

Om asatro, forn sed:

Hur är man asatroende?
För det första så är asatro, eller nordisk sed, inte någon konfessionell religion med heliga budord, påvar och präster med oinskränkt makt över församlingen, fasta dogmer och regler.
Detta hör kristendom, islam, judendom och många andra religioner till. Vi har inga kyrkor, inga präster, ingen bibel, ingen dogm, ingen absolut sanning som alla ska hålla sig till, och så vidare., och så vidare.
Vår nordiska sed bygger i väsentlig grad på det egna intitiativet, det egna ansvaret, och den egna relationen till alltet – skapelsen, och det som skapar och upprätthåller. Livet, döden, självet och alla andra levande varelser – från gudar till småkryp.
Med andra ord – det finns inga fasta regler för hur man ska vara som asatroende.

Varför blir man asatroende?
Förmodligen av ungefär samma anledning som folk söker sig till andra religioner eller andliga vägar, kulturer, seder och bruk. Man går dit där man känner sig hemma.

Vilka högtider och festligheter firar ni?
De högtider som firas är främst gamla traditionella hedniska högtider som jul, midsommar, valborg m.fl., och för somliga även vår- och höstdagjämning. Dessa är vad man skulle kunna kalla årsbundna högtider. Sen har vi naturligtvis samma typ av högtider som i andra kulturtraditioner – bröllop, begravningar, namngivningsceremonier etc.
Jag har själv hållit några bröllop, ett par begravningar och en namngivning för en liten bebis. Dop i kristen mening har vi inte, men namngivningsceremonier för små bebisar är legio – seden med vattenösning är en urgammal nordisk, förkristen sed som somliga praktiserar med sina telningar – en sed som sedermera övertogs av de kristna.

Vad tycker du är det viktigaste som asatron förmedlar?
En individualistisk och självständig gudsrelation – du talar med gudarna direkt, och behöver ingen präst eller dogm att följa.
En ekologisk, naturnära ideologi, som bygger på balans med naturen och omvärlden.

Vilken är den starkaste symbolen i asatron?
Den vanligast förekommande och mest kända symbolen är förstås Mjölner – Tors hammare – och den är väl kanske inte minst just genom sin utbredning den kraftfullaste. Men den är också ett styrkeföremål, en symbol för gudomligt beskydd av den starkaste av alla gudar, så även i sig själv är den oerhört kraftfull.

Är inte torshammaren en nazistisk symbol?
Absolut inte! Jag skulle tro att 99 % av alla svenskar (kan inte tala för folk i andra länder) som bär torshammare INTE är nazister – och en förkrossande majoritet av dessa 99 % är förmodligen starkt anti-nazistiska.
Nazism är en auktoritetstrogen, hierarkisk totalitär ideologi som bygger på hat och skräck – asatrogna är ofta rätt så egensinniga, ohierarkiska, naturnära, orädda, individualistiska personer – och det säger ju sig själv att det inte funkar särskilt bra ihop med nazism, eller hur?
Hitler missbrukade såväl fornindiska som fornnordiska symboler för sitt eget syftes skull, och det får vi tyvärr lida för än idag – men någon måtta får det vara!

Hur kan ett vanligt blot gå till?
Det kan se ut lite hur som helst, faktiskt. Det kan gå till på så sätt att folk samlas på ett ställe, att man har ett altare med gudabilder av något slag, och att man har en blotgode som håller i själva blotet.

När alla är samlade kan blotgoden eller -gydjan (manlig respektive kvinnlig blotpräst) inleda ceremonin genom att kalla in makterna, kanske blåsa i ett horn eller på annat sätt påkalla uppärksamheten, och utlysa blotfrid.

Det kan som sagt se ut på väldigt många olika sätt, men det vanligaste är att blotdeltagarna var och en går fram till gudarna och skänker det man vill skänka, till ensilda och specifika gudar, eller till allihop.

Det finns inga fasta präster inom dan nordiska seden – de som är bäst lämpade, eller valda för tillfället, eller den som vill, kan hålla ett blot efter eget huvud.

Sen kan man avsluta ceremonin på väldigt olika sätt också. Antingen är man klar där, och så tackar man av alla makter och krafter man har bjudit in, och sen kanske man har en fest efteråt, ett gille. Eller så hittar man på något annat. Ibland kanske man har en extra ceremoni i ceremonin – som t.ex. Lag Om. Det går till på sås sätt att man har ett horn med mjöd som skall passera runt i cirkeln av blotdeltagare – alla dricker lite grann, precis så mycket så att det räcker till alla – och så säger man högt vad man dricker för. Och det kan vara i stort sett vad som helst – det som ligger hjärtat närmast just vid det tillfället.

Sen finns det ju olika blot på så sätt att det finns de större, sociala bloten, de mer nära, familjära gårdsbloten, samt de personliga ensamma bloten. Jag kan ju gå till min egen lilla plats och göra ett blot som bara är mellan mig och mina gudar. Även detta kan förstås se väldigt olika ut från person till person.

Man måste förstå själva syftet med blot. Formen är endast form – det är innehållet som är det viktigaste. Jag brukar göra jämförelsen mellan kaffet och kaffekoppen. Vad är viktigast – kaffekoppen (formen) eller kaffet (innehållet)? Svaret är förstås att båda behövs. Men kaffe utan kopp blir svårt att dricka – och kopp utan kaffe blir något snyggt att titta på, men inget i mun och mage.

Så har man till fullo förstått vad innehållet skall vara, så blir den exakta utformningen av själva ceremonin inte lika viktig. Däremot kan en vacker kopp i en stämningsfull miljö förhöja själva upplevelsen.

Om sedens historia:

När började asatron?

Det finns det ingen som kan svara på. Så länge det har funnits människor har det funnits olika gudar och gudinnor med i bilden, och asar är ju egentligen bara ett annat ord för gudar, så – hur länge som helst.
Själva begreppet asatro är lite missvisande, eftersom det aldrig hette så under förkristen tid.
Man talade om seden, helt enkelt. religion, myter, gudavärld och allt sådant var helt inflätat i resten av livet, vilket gör att det inte går helt enkelt att skilja ut den andliga/religiösa delen av seden från det övriga livet.
Exakta tidsepoker är nog helt omöjliga att fastställa. Den nordiska seden bör ses i ett mångtusenårigt perspektiv av utveckling och förändring – precis som med alla andra kulturer.

Vad är skillnaden mellan nutida och ursprunglig asatro?
Det beror på vad man menar med ursprunglig tro.
Men ingen kultur eller andlig tradition förblir oförändrad genom årtusenden, så självklart är det skillnad. Om inte annat så rent kulturellt. Vi lever i ett helt annorlunda samhälle idag mot vad man gjorde för 3000-4000 år sedan, eller för den delen 1000 år sedan, så det vore högst besynnerligt om inte de andliga vägarna och relationen till det Gudomliga också förändrades. För tusen eller tvåtusen år sedan präglades det andliga livet av att skandinaverna främst var ett jordbrukarfolk, samt fiskare, sjömän och handelsmän. Idag ser fördelningen annorlunda ut, och följaktligen förändras även perspektiven på det andliga planet.

Varför gick vi över till kristendom här i Norden?
Främst av politiska och ekonomiska skäl. Katolska kyrkan krävde av sina medlemsländer att de inte fick bedriva handel med länder som inte var medlemmar (ett slags sin tids EU), och det var svårt att komma undan, även för våra nordliga förfäder.
Slutligen gick kungar och handelsmän med på att låta sig kristnas. Ute på landsbygden tog det emellertid flera hundra år till innan kristendomen på allvar slog genom.
Det tog med andra ord mycket lång tid för kristendomen att få fäste här uppe i Norden. Ansgars mission fick aldrig fäste, så man kan säga att den verkliga övergången höll på från slutet av 900-talet ända fram till 1500-talet i södra Sverige, men uppe i Norrland tog det ända till 1700-talet innan kristendomen hade brett ut sig och blivit ett mäktigt redskap i händerna på dem som hade makten över folket.

Om livet och döden:

Vad händer efter döden?
Vad beträffar olika asatroende personer så varierar nog trosuppfattningarna ganska rejält.

Själv är jag ju förstås i många avseenden en produkt av min tid, och våra nutida världsbilder, så personligen tror jag på reinkarnation, att man vandrar från existens till existens, beroende på handlingar och önskningar. Denna uppfattning finns det belägg för att många hade redan i forn tid, och många andra i nutid också.

I Kvädet om Helge Hundingsbane (Poetiska Eddan) antyds också att Helge och hans älskade Sigrun får födas igen, för att fullända sin kärlekssaga.

Grundtanken är ändå att det varierar från person till person. Vad beträffar Valhall, så tror nog många asatroende att det finns – på något sätt. Man måste förstå att beskrivningar av andliga världar i samtliga religioner och uppenbarelsemyter är metaforer, symbolbeskrivningar av något som egentligen inte kan beskrivas.

I de flesta religiösa traditioner (inklusive den nordiska) talas det om en andlig värld, en värld bortom vår. I Valans Spådom (Völuspa) talas det i förbigående om det överjordiska Gimlé, där vi skall leva när jordelivet är färdigt. Det är en beskrivning som kanske är något knapp – men den finns där.

En annan plats som man kan hamna i efter döden är ju Helheim, hos gudinnan Hel. Denna plats beskrivs ofta som en en mörk och dyster plats, men det behöver den inte nödvändigtvis vara. Det är det för dem som förtjänar det, men det finns även beskrivningar av delar av Helheim som rätt så paradisiska, så det är olika från plats till plats.

Att Gudinnan Hel skulle vara en otrevlig person är nog en kristen efterkonstruktion, skulle jag tro. I vilken grad vistelsen i Helheim är evig, beror nog på hur hårt man drar begreppet evighet.

Myten om Ragnarök, att Yggdrasil faller och världen går under för att åter uppstå, kan tolkas som ett evigt kretslopp, i vilket världen ständigt och åter föds och går under.

Då skulle man i praktiken kunna se det så att alla levande varelser, inklusive de som bebor Helheim, genomgår samma omvandling, får återfödas på jorden och genomgå cykeln än en gång. Det här sista är förstås min egen spekulation, som jag i och för sig bygger på myter som är kopplade till döden och Hel.

Det sägs att man inte återvänder från Helheim. Dock gives möjligheten – om än ytterligt sällan. När Balder dör, försöker Frigga få sin älskade son tillbaka. Hon får då erbjudandet från Hel att om alla levande väsen på jorden gråter för honom, så får han komma åter. Dock möter hon en jättinna (vid namn Töck) som vägrar gråta för Balder. Så han får stanna. Däremot vet myten att berätta, att Balder efter Ragnarök skall återvända till gudavärlden. Så han stannar inte där för evigt.

Vad är ondska?
Definitionen på ondska är nog rätt så universell, och gäller nog de flesta världen över, oavsett religion, politisk hållning eller annan trosuppfattning.
Människan kan varje dag, i varje sekund välja mellan gott och ont. Ont är det som görs för egen vinning på andras bekostnad, utan medkänsla eller vilja till samförstånd.
Särskilt ont blir det om lidandet blir oproportionerligt stort i förhållandet till den vinning som alstras.
Ont är att hindra andra människor i deras andliga utveckling, på deras resa genom livet, att pracka på andra sin egen världsbild utan att fråga om de vill ha den.
Ont är att göra andra människor illa, utan tvekan eller eftertanke.
För mig personligen handlar det om valet mellan kärlek eller rädsla.

Personliga frågor:

Hur länge har du trott på asagudarna?
Frågan om tro kan diskuteras. Är det tro eller vetande? Och vad är tro? På annan plats här på Grimners Runor avhandlar jag ämnet tro, och asatro.
Men vad beträffar min personliga relation till de nordiska gudarna och gudinnorna – sedan jag första gången träffade Freja. (ca 6 år sedan).
Men långt innan det hände har jag haft starka möten med andra gudar från andra kulturer, så jag har haft gudaväsen i min värld sedan länge.
Jag skulle kunna säga som min äldsta son sade en gång, på frågan om vilka gudar han tror på – ”Jag tror på alla gudar”. Han var vid det tillfället 6 år. Och enligt min trosuppfattning så finns faktiskt ALLA gudar – på något sätt, någonstans. Frågan är vilka just jag, eller du, helst relaterar till.

Vad fick dig att börja tro på asagudarna?
Ja, det faktum att jag träffat dem i meditation, inre bilder, samtal och shamanska resor hjälper förstås till.

Vilken av gudarna har du som favorit, och vad står den för?
Oj, vad svårt. Det finns så många som betyder så mycket för mig. Men O.K. – Odin, Frej och Freja. Fast förresten så är Tor och Tyr viktiga för mig också.
Odin för att han är den som representerar vishet, utmaningar, andlig extas – shamanens självklare följeslagare.
Frej för att han är fredens, fridens, välståndets, välmåendets, sexualitetens och kreativitetens gud.
Freja för att hon är urgudinnan, modern, och samtidigt kärlekens gudinna.
Tor för att han ger gudomligt skydd, styrka och gott väder – och för att han har gett upphov till många roliga historier och myter.
Tyr för att han är sanningens, modets, rättvisans och stolthetens gud.

Men måste jag välja en enda, så blir det nog Frej. Fast… Äh! Hell Frej!

Hur visar sig din tro i ditt vardagsliv?
Det ger ett förändrat perspektiv på vardagen, den saken är klar. nte minst i det enkla faktum att jag ser att allt är sammanlänkat, att jag kan tala med gudar, människor och andra väsen på en jämlik plattform.

Tror du på den nordiska skapelseberättelsen?
Man måste förstå att ALLA uppenbarelseskrifter med skapelseberättelser – oavsett om det är Bibeln, Koranen, Vedalitteraturen eller Eddan – är metaforer, berättelser med symbolisk innebörd.
Det finns t.ex. bokstavstrogna kristna som tror att jorden bara är 6000 år gammal, och att Adam och Eva verkligen var de första människorna på jorden – men dessa kristna är förstås i minoritet även bland andra kristna.
Följaktligen kan man fascineras av den nordiska skapelseberättelsen och dra mycket matnyttigt ur den, utan att för den skull ta den bokstavligt.