Heliga träd

Om trädens betydelse i våra äldre religioner

Ett av de begrepp som är riktigt centrala i våra äldre religioner är de heliga träden. Fortfarande in i denna tid lever faktiskt svenskarnas känsla för trädens inneboende kraft kvar och vi fäller ogärna gamla träd och säkert aldrig ett vårdträd på vår tomt.

Tomten är förresten ett spännande ord. Det är ju detsamma som tomten, det vill säga hustomten eller gårdsvaren. Han var det lilla grå gubbliknande väsen som bodde på gården och beskyddade dess innevånare och djur om de visade honom tillbörlig respekt. Man kunde få se honom ibland när han i en orms skepnad låg och vilade i solen eller kilade fram i gräset. Att ha en orm boende i husgrunden var alltså lyckosamt och man fick inte glömma att ge gårdsvaren en portion av festmaten till exempel vid jul för att behålla lyckan och hans beskydd. Tomten eller tusse som han också kallades, var nämligen mycket mäktig. Förutom att byta skepnad så kunde han tala med djuren, trolla och sätta en förbannelse på gården om han blev arg. Han ställde ofta till med olika trick och retades, han var grinig och tvär och han bodde under marken som många andra magiska väsen.

Men gårdsvaren var inte det enda beskydd man kunde räkna med. Vårdträdet var heligt och stod frodigt och växande som en garant för gårdens väl och ve. Husfolket offrade ännu vid sekelskiftet 1900, öl och mjölk vid trädets rötter på torsdagskvällarna, kvällarna innan kyrkhelgerna och vid egna viktiga tidpunkter. Dessa kvällar var så heliga att det var förbjudet att spinna eller hugga på grund av risken att störa tomtegubbarna. Vårdträd hade olika namn på olika platser. Det kunde kallas gårdsträd, tomteträd, boträd eller vätteträd, och man fick aldrig ta en enda gren eller ett enda löv från det! Ofta planterades ett särskilt livsträd för ett barn när det var nyfött och alltid för en gård som var nyuppförd. Barnets framtid tolkades sedan efter trädets livskraft. I vår familj har vi följt denna tradition och min starka och vädurska dotter har en gyllenkroksastrakan som växt starkt rakt upp och fick frukt redan efter fem år, medan min kräftson som var mycket klen och sjuk som liten har ett envist litet päronträd med sprucken bark. I år har det blommat för första gången på sina sju år. Men man trodde också att man kunde ändra barnets öde genom att plantera ett nytt träd som förhoppningsvis skulle bli frodigare. Till vårdträd för en gård valde man lind, ask eller alm. I Norrland fick det bli björk eller rönn. I finnbygderna sattes ofta lönn. Ett barn kunde få ett fruktträd i stället. Fick man tio barn så skulle tio enorma lindar på gården bli för otympligt.

I södra Sverige, det som förr var Danmark, så satte man även en fläder alldeles invid husets fasad. I den bodde det ett kvinnligt skyddsväsen som kallades för Hyllemor (Hylle=äkta fläder). När man skulle plocka fläderns blommor eller bär så talade man alltid om det för Hyllemor innan man började. När man hade plockat klart så tackade man henne också för den skörd man fått. Vilda träd som respekterades i hela landet var bland annat de stora suptallarna. De var friväxande gamla tallar invid genomfartsvägarna och när man passerade skulle man alltid stanna under dem och ta sig en sup eller vad man hade. Om man offrade samtidigt vet jag inte, men att bara passera betydde otur.

Under järnåldern så använde de asatroende offerträd och offerlundar i sin rit. Många offerlundar finns kvar och man känner igen dem på deras namn, tex Torslunda, Odinslunda eller Frölunda (Freja). När man ska skilja på Frejas och Frejs heliga platser så är regeln att Frejas platser heter på Frö-, medan Frejs heter på Frös- som exempelvis Frönäs respektive Frösåker. Mindre kända än de bevarade offerlundarna är dock de faktiskt ännu efter tusen år levande heliga träd som finns på flera tidigmedeltida kyrkogårdar i södra Sverige. Man vet nu att tex ask och lind kan bli uppåt tusen år eller mer. Relativt många äppelträd finns kvar från åtminstone 1700-talet och i våra barockparker finns lindar mm från 1600-talet här och där.

I nordisk mytologi liksom i den grekiska så var olika trädslag helgade åt olika gudar. Eken var helgad åt skyarnas och åskans gud Tor. Även den veka rönnen är Tors träd och kallades Torsbjörg (Tors hjälp). Den är det främsta träslaget för skyddsmagi, särskilt flygrönnar som vuxit utan markkontakt. Tor var människornas främste beskyddare. Rönn fick man aldrig använda till ved, men däremot till slagrutor. I Grekland hörde eken ursprungligen till fader tid-Kronos (Saturnus) och hans hustru Rhea. När deras son luft- och åskguden Zeus blev gudarnas härskare så övertog han eken som sin symbol (tillsammans med symbolerna tjuren och yxan). Asen Tor var liksom Zeus den främste guden inom sitt land, men den härskande krigarklassen i Norden hyllade istället vishetens as Oden som den främste. Därför gavs Oden och inte Tor titeln Asarnas härskare.

Odens heliga träd var asken och den kallas som världsträdet för Yggdrasil där Ygg är ett annat namn för Oden och drasil betyder häst. Den giftiga idegranen använde Oden till magi och det trädslaget var så heligt att det fick en egen runa. Landets kanske äldsta idegransbestånd växer på Omberg. Oden vann sin allvishet dels genom Frejas undervisning, dels genom att offra sitt ena öga i vishetens källa vid en av världsträdets tre rötter, dels genom att lyssna på asen Mimes avhuggna huvud och slutligen genom att hänga sig frivilligt i världsträdet i nio dagar och nio nätter för att genom sin plåga nå initiation i hemliga kunskaper. Ja, och så frågade Oden ju ut alla visa väsen han kunde finna på, levande och döda. I Eddan är Yggdrasil ask eller idegran.

Den eviga ungdomens asynja var Idun och hennes heliga träd var äppelträdet. Idun hade ett äppelträd som bar ungdomens äpplen och hon vaktade trädet och skötte om det. Alla asar och asynjor måste få av Iduns magiska äpplen att äta för att inte vittra samman och dö av ålderdom. När Idun en gång blev bortrövad av en jätte så var det nära att alla gudarna strök med utom Loke som tvingats hjälpa jätten. Det var dock även Loke som räddade Idun genom att förvandla henne till en nöt och flyga hem till Asgård med henne när han var i falkhamn. Den grekiske Loke heter Hermes (Merkurius) och hans heliga träd är just nötträden! Vill du hylla Merkurius kraft så plantera en hasselbuske. Andra träd som var helgade åt gudomar var Apollos lagerträd, Atenas (Minervas) olivträd och Heras (Junos) pilträd. Nordiska heliga träd var även enen som användes till forntida kremeringar och hagtornet som dock snarast är en buske. Vide och pil har magiska egenskaper liksom den lilla giftiga misteln.

Förutom de heliga trädslagen så finns i myterna framför allt de symboliska träden; världsträdet, kunskapens träd, livets träd, vishetens träd, ungdomens träd och allt vad de kallas. Det nordiska världsträdet motsvarar världsaxeln, det världens centrum som allting rör sig runt. Världsträdet symboliserades i byarna av en hög påle invid en stenhäll, ungefär som de Nordamerikanska totempålarna. Pålar, träd och grenruskor restes även vid högtider under året. Redan på hällristningarna finns mängder av avbildade grenruskor och rit-träd. Vi kallar en grenruska för en maj och det rituella pyntandet för att maja. Vid midsommarfirandet reser vi en majstång.

Världsaxeln på jordklotet är nord- och sydpolsaxeln och nordpolens motsvarande punkt i himmelen är Polstjärnan, den (nästan) stillastående stjärna som hela resten av Norra stjärnhimlen roterar runt. Denna del av stjärnhimlen är alltings centrum sett från jorden och de heliga stjärnbilder som befinner sig här i detta oföränderliga stormens öga är Lilla björn , Stora björn som vi kallar Karlavagnen (karlen är förstås åskguden Tor) och så Draken, i världträdets topp denna gång! Draken har alltid kallats drake, krokodil eller orm och för 5000 år sedan var han Bel den store draken. Och Bel det var åskguden igen, Tors och Zeus föregångare som kallades Bel- Enlil i Sumer och Babylonien. Stjärnbilden Lilla Björn var då Drakens vingar. Polcentrum ansågs vara platsen för den Himmelska Modern, dvs Bels och alla gudomarnas mor, skapargudinnan som fött himmel och jord och allt jordiskt och underjordiskt vatten och skapat människan. Hon hette Nammu.

Kunskapens träd i Edens lustgård bar de förbjudna frukterna som jungfrun Lilith gav Eva och Adam att äta. Som straff förvandlades Lilith till en orm som skulle bli Evas fiende. Den Sumeriska kärleksgudinnan Inanna (Ishtar) hade förutom en helig Cederskog ett särskilt heligt träd i sin trädgård. Det kallades Hulupputrädet. I det trädet bodde en orm i rötterna, en fågel i trädkronan och jungfrun Lilith i stammen. Kungen Gilgamesh kom och högg ner det heliga trädet och byggde en tron och en säng åt Inanna av dem i stället. På så sätt kunde kärleksgudinnan vara i kontakt med trädets kraft både när hon regerade himmelen från sin tron på dagen och när hon njöt älskogen med sin konung på natten. I Yggdrasil fanns också en orm, draken Nidhögg som bodde vid en av rötterna, en örn i trädkronan och de tre Nornorna, ödesgudinnorna, därimellan. De tre sägs ursprungligen bara ha varit en enda, gudinnan Urd som är den äldsta av dem.

I Edens lustgård fanns även Livets träd, kanske det som kabbalisterna sedan bårtåt tusen år använt för sina meditationer i judisk och kristen mystik. Kanske är det kabbalistiska Livets träd ännu äldre. Det sägs att Adam hade den mystiska kunskapen om det. Vad som är mycket snarlika avbildningar av det finns i stenreliefer från Mesopotamien som är femtusen år gamla. Dessa Livets träd flankeras alltid av skyddsgudomligheter som håller händerna i beskyddande ställningar eller böjer knä i vördnad. Trädet är i den kabbalistiska traditionen en avbildning av människan som är en avbildning av världen som är en avbildning av Gud i sin hela dualistiska alltomspännande totalitet. Trädet är allt och allt är trädet. Livets träd är världsträdet som är världen själv. Och vi är dess avbilder i varje detalj. Vad som finns ovan om trädet vet ingen utom Gud.

Maja Wahlström 2000-06-14, reviderad 2006-12-31.
Tidigare publicerad i Alfa Omega nr 4/5 2000.

FUTHARK