En liten presentation av mig som har denna hemsida:

Detta är ju en rätt så personlig hemsida, och jag har insett alltmer med tiden hur personlig den faktiskt är. Jag har fått många e-brev med önskemål om att jag berättar lite om mig själv, om bakgrunden till att denna hemsida finns, m.m. – därför har jag skrivit denna presentation av mig själv.

Vem är då Grimner?
Förutom att det förstås är ett namn på Odin, så är det mitt ”sejdiska” namn, mitt ”magiska” namn – en pseudonym som jag inte använder som ett sätt att dölja mig själv, men som ett sätt att rikta min energi, min koncentration på det som är viktigt för ändamålet.

Jag hittade namnet någon gång på mitten av 1990-talet i en bok (Nordisk hedendom, av Folke Ström), och innan jag ens visste att det var ett Odinsnamn så slog det an en ton i mig som jag tyckte om. Under en av mina shamanska trumresor fick jag bekräftelse av Odin att jag fick använda det.

För det mesta är jag mitt vanliga jag, men någon enstaka gång då och då är jag Grimner. Jag använder dock detta namn ytterst sparsamt, och så gott som aldrig i sociala sammanhang.

Min relation till den nordiska seden:

Sökandet efter livets mening…
Redan som tonåring var jag en sökare, och det yttrade sig framför allt i ett politiskt engagemang. I början av 1980 inleddes dock en stor förändring i mitt liv, i och med att jag läste en bok – ”Att vara fri”, av Jeddu Krishnamurti. Det största värdet med denna bok var att jag insåg att det fanns helt aandra sätt att tänka, andra sätt att leva, än de jag dittills sett och förstått.

Under många år letade jag mig runt i livet, och gjorde den för alla andliga sökare på 70- och 80-talet obligatoriska ”Indien-trippen” – bodde i tempel, levde som munk, mediterade flera timmar om dagen, skrev en bok – och mer därtill. Sen tröttnade jag till slut på det och återgick till mitt konstnärliga liv, gick på en teaterskola i Skara, och fortsatte sedan att jobba med teater och film på olika sätt, varvat med målande, tecknande och grafisk formgivning.

Andligt sett var jag länge mer eller mindre rotlös – tills alldeles i början av 1990-talet, då jag i mitt arbete med teater började leda kurser. I dessa improvisationskurser lade jag in många övningar som gick ut på att skapa alternativa medvetandetillstånd, något jag kallade teatertrance.
Jag använde mig flitigt av improvisationsövningar skapade av Keith Johnstone (kultfigur och föregångsman inom teaterbranschen, samt författare av boken IMPRO, som jag introducerats till under min tid på Skara Skolscen), samt övningar jag hittade på själv, uppblandat med psykodrama, tunga trummor, masker, och diverse andra tranceframkallande tekniker.

Under samma tid blev jag god vän med Jana LaLanne, en shamankvinna från U.S.A., som efter min redogörelse för hur jag arbetar med teater påstod att jag ju var en shaman – eftersom väldigt mycket av vad jag gjorde var rena shamantekniker. ”Calle, you’re a shaman!”

Jaha. Så jag hade agerat som en shaman utan att ha en aning om att det det jag gjorde var shamanism, inspirerad av min teaterguru Keith Johnstone och hans idéer kring masker och trance. Och vad innebär det då, undrade jag, och så började jag sakta men säkert ta reda på mer om vad shamanism faktiskt är.

Det resulterade i att jag medvetet började praktisera olika shamanska tekniker som t.ex. trumresor, utesittning, extasdans, att prata med träd m.m.
Ganska snart mötte jag andra som gjorde liknande saker, och jag drogs framför allt till den nordiska formen av shamanism, med sejd, runmagi och dylika företeelser. Och på den vägen var det.

På sommaren 1996 startade jag och ytterligare två personer Ratatosk, ett nätverk för nordisk sed, sejd och runmagi. Nätverket växte till sig och höll ut i ett antal år, och det arrangerades ceremonier och andra aktiviteter i Ratatosks namn en bit in på 2000-talet. Numera är dock Ratatosk som förening helt avsomnad sedan många år tillbaka.

I januari 1997 började jag att hålla öppna trumresor tillsammans med andningsterapeuten och shamankvinnan Eva Callmin, i en kurslokal med namnet AKAL Center, på en bakgata i Vasastan, Stockholm. Eva hoppade snart av, men jag fortsatte att hålla mina trumresor, stadigt en gång i månaden i 10 år.

På sommaren 1997 arrangerade jag och min amerikanska shamanvän Jana ett shamanskt midsommarfirande på Rösaring, Upplands-Bro, på sommarsolståndet. Det kom ett 50-tal deltagare, och det blev väldigt lyckat. Jag fick av Jana utmaningen att hålla en öppningsceremoni för hela klabbet, och dessutom fick jag helt oförberedd sätta ihop en hednisk vigselceremoni för ett par som absolut ville att jag skulle viga dem. Det var mina första officiella ceremonier, och det har blivit ett stort antal ceremonier sedan dess.

Våren 2000 blev jag vald till ordförande i Sveriges Asatrosamfund, (numera Samfundet Forn Sed Sverige) ett förtroende som jag förvaltade med blandad framgång, och äntligen kunde överlämna till en ny ordförande på våren 2003. Uppdraget bidrog dock till att jag tog initiativet att anordna årliga stora blot vid Uppsala Högar (något som nu, många år senare, har blivit en tradition vid påsk för Samfundet Forn Sed Sverige). Jag fick även marknadsföra samfundet i radio, TV, tidningar och andra media på ett sätt som varit få representanter för den nordiska seden förunnat tidigare, om någon alls. Du kan t.ex. på sidan Mer läsning både höra och läsa de morgonandakter jag fick tillfälle att hålla i Radio P1 2002-2004.

Utöver mitt engagemang i Sveriges Asatrosamfund var jag också från januari 2004 medgrundare i en lokal, Stockholmsbaserad förening för nordisk sed – Idavallen. Vi hade massor av spännande aktiviteter, som diskussionskvällar, midsommarfirande, vårblot, träffar och mycket annat. Även denna verksamhet avstannade med tiden, mest på grund av att flera av de mest aktiva flyttade, bytte riktning i livet, eller bara hade för mycket att göra. Sådär som det så ofta är med ideella föreningar… Men det lade onekligen en grund för liknande aktiviteter de kommande åren.

Om runorna:

Första gången jag stötte på runorna som magiska redskap var sommaren 1983, när jag träffade Ralph Blum. Jag satt på en gata i Visby och målade på t-shirts på beställning, och den här trevlige, glade och entusiastiske amerikanen kom förbi flera gånger och beställde tröjor av mig. Allt som allt målade jag 6 tröjor åt honom, med Torshammare och diverse runristningar på.

För den som inte vet vem Ralph Blum är, så ska jag bara kort berätta att han var den förste som i modern tid tog upp runorna som orakelredskap, och skrev en bok som heter kort och gott ”Book of Runes”. Han har mött mycket kritik för sina ganska vidlyftiga och spekulativt fantasifulla tolkningar (delvis inspirerade av I Ching), men han var först i modern tid, och öppnade dörren till ett djupare intresse hos många, inte bara mig. En kvinnlig bekant hade just denna bok, och hos henne brukade jag då och då dra en runa ur en påse som följde med just denna bok.

Det stora genombrottet kom efter att jag under ett par år arbetat intensivt med Tarotkorten – jag gick då en kurs i runor och runmagi med Mikael Hedlund, och då lossnade det. Jag började forska rejält i runorna, tillverkade mina egna runor, såväl smidda i järn som täljda i eneträ, stora och små.
Inte långt därefter blev jag tillfrågad om att såväl hålla kurser som att skriva artiklar, något jag gjort då och då sedan dess.

Runorna är alltjämt ett ständigt aktuellt redskap för mig. Allt från rena orakelredskap och redskap för spegling och introspektion till att jag ibland på pin kiv skriver mina köplistor till ICA med runskrift…

Om hemsidan:

Redan när jag började mina allra första stapplande steg på webdesignerns väg visste jag att jag skulle göra en hemsida om runor och runmagi – och Grimners Runsida (som den hette först) var också den allra första sidan som blev klar att lägga ut på Internet. Min allra första hemsida, alltså. Detta var i januari 1998, och mycket har hänt sen dess.

Hemsidan Grimners Runor fick med tiden mer och mer fokus på sed och ceremoni som helhet, och runorna har blivit mer som en del av sidans innehåll. Jag har haft eget företag som grafisk formgivare och illustratör i många år, men redan på mitten av 1990-talet ändrade jag riktning en smula, och siktade in mig på att i högre grad arbeta med digitala media. Jag har byggt mängder av hemsidor, samt skapat digitala bilder och grafik för såväl programvara som Internet. Det kan bli en intressant dynamik i att ha ena foten i en skogsbacke, och den andra i cyberrymden…

Om mig – professionellt:

Jag har alltid arbetat konstnärligt på ett eller annat sätt, ofta kombinerat med pedagogik. Detta ser jag som min ofrånkomliga livsväg. Jag är självlärd illustratör, målare, fotograf och grafisk formgivare. Men jag gör annat också. Det enda jag egentligen har utbildning för är teater. Jag har gått ett antal teaterskolor, och på senare år har skådespelandet mer och mer bytts ut mot regi och pedagogik. Jag har regisserat, haft teaterkurser och privata elever. Utöver det spelar jag en del musik.

Vad det dock alltid handlar om är att berätta en historia. Vare sig jag designar ett visitkort, målar en stor väggmålning, sjunger en sång, bygger en hemsida eller regisserar en teaterpjäs – eller för den delen undervisar i Photoshop eller Illustrator, eller håller en ceremoni – så är det alltid ett historieberättande i botten, skapande av magiska rum, alternativ verklighet. Detta är ytterligare en anledning att dras till den nordiska seden. De gamla nordiska myterna och sagorna är fantastiska, och skaldekonsten sågs som den högsta av våra förfäder och förmödrar.

Detta har periodvis utkristalliserats till att jag även arbetar då och då som muntlig berättare, och gärna med de nordiska myterna på repertoaren. I september 2003 var jag medarrangör för en festival med nordisk mytologi i fokus – Nordmytfestivalen – där jag både pratade om runor och berättade nordiska myter. Detta ledde vidare till FABULA FESTIVAL, en internationell berättarfestival i Stockholm, där jag under flera år deltog som berättare – men också som officiell fotograf. Under en period fick jag även enstaka engagemang från Riksantikvarieämbetet som just berättare.

Något som förenar mitt shamanistiska engagemang med det konstnärliga arbetet är också gränsöverskridandet – att jag alltid vill spränga gränser, kasta mig ut i det okända, rumstera om på obruten mark. Ibland går det inte som önskat, men allt oftare hamnar jag helt rätt, precis dit jag ska.

Jag är även författare. Mitt skrivande kan du se en hel del av på denna sida, men du kan hitta mer på andra hemsidor, som t.ex. carljohanrehbinder.se.

De senaste 20 åren, sedan 2003 och framåt, tillkom en helt annan väg till mitt professionella liv, och det är genom de kärlekskurser som jag och min kära hustru Jennie arrangerar. Mer kan du läsa om dessa på min erotiska hemsida Cirkus Eros.

Om mig – personligt & privat:

Om någon nu skulle vara intresserad, så är jag född 1962, är fyrabarnspappa (tre barn i mitt första äktenskap och ett i mitt andra), gift för andra gången med min underbara Jennie sedan över 20 år tillbaka och boende i Bagarmossen, en gammal Stockholmsförort söder om stan.

Jag har alltid varit starkt intresserad av personlig utveckling, genom konst, teater, psykologi, meditation, m.m., och jag har haft en växlande mer eller mindre stark kontakt med Gud/Gudarna sedan ganska unga år. Jag betraktar mig inte direkt som religiös (beroende på hur man nu definierar begreppet ”religiös”) – snarare som agnostiker, utrustad med en starkt andlig drivkraft.

För att må bra behöver jag starka känslomässiga upplevelser, mycket kärlek, djupa filosofiska diskussioner, nära möten med andra människor, långa skogspromenader, skapande konstnärligt arbete – både ensam och tillsammans med andra.

Om det här ser ut som en kontaktannons så var det inte avsiktligt – särskilt inte med tanke på att jag sedan länge är gift och sammanboende med min absoluta drömkvinna – men på det platoniska planet är jag förstås alltid intresserad av nya kontakter och möten med andra människor…