Tor mäter sin styrka mot eldjätten Fjalar

Berättad av Carl Johan Rehbinder

Loke ville ut på äventyr, men vågade sig inte iväg på egen hand. Så han utmanade Tor att mäta sina krafter med eldjätten Fjalar, en stor trollkonstnär som bor allra längst ner i Jotunheim. Så Tor och Loke for med Tors vagn, dragen av de två bockarna Tanngrissner och Tanngjostnir. För den som inte vet vad deras namn betyder, så är de den som har glest mellan tänderna, och den som gnisslar tänder.

De for långt och länge, och stannade till slut, alldeles vid världens ände. De var trötta och hungriga, och behövde såväl mat och dryck som vila inför den kommande resan ner i underjorden. Vid denna kant av världen fanns en gård. Utanför gården lekte två barn. De var smutsiga och hade trasiga kläder, men de var ändå glada och fulla av liv. De kom springande och mötte Tor och Loke, och skuttade entusiastiskt runt dem.

De presenterade sig som Tjalve och Röskva, och de var synnerligen märkvärdiga barn, även om det kanske inte syntes vid första anblicken. De fick sällan gäster, och frågade tusen frågor.
Tor och Loke kom fram till huset, barnen sprang före in och ropade förtjust ”vi har fått besök, vi har fått besök!”

Far och mor i huset visade ingen entusiasm. Mor var tvär och grinig, och far var snål och elak.
Men Tor hälsade ändå hjärtligt på gubben och gumman.

– Eld behöver den in har kommit, och kall har blivit om knäna.
– Ska vi behöva utspisa kringflackande snyltare i vårt hus nu?
– Ja, jag har då ingen lust att vara trevlig mot främmande, och mat har vi då inte råd med!

Tor lugnade det gamla vresiga paret, och sade att om han stod med kött, så kunde de väl stå med eld och vatten.

– Man skall glad i hemmet vara, och glamma med gäster, dock förståndigt man sörje för sitt;
– Så du bjuder på maten då? – frågade gubben misstänksamt.
– Jovars, och fint kött blir det! – svarade Tor glatt.

Gubben skickade ut Tjalve för att hugga ved. Det var långt till skogen, men Tjalve sprang fortare än vinden, och kom tillbaka med ved fortare du hade hunnit knyta skorna.
Tor blev mycket imponerad, och ville gärna tävla med pojken. Så de sprang ikapp till skogsbrynet och tillbaka, och Tor fick se sig besegrad av den lille gossen, något som förvånade honom storligen.

Loke frågade Röskva om hon också var duktig på någon idrott, och då svarade hon att hon kunde spinna flinkt. Det tilltalade Loke mycket, och han bestämde sig för att spinna ikapp med flickan. De tog varsin slända och ull, och när Röskva hade ett fullt nystan hade Loke bara kommit halvvägs. Så även Loke fick se sig besegrad.

Det gjordes upp en eld, Tor slaktade båda sina bockar och Loke redde en storslagen måltid av dem. Tor uppmuntrade alla att äta sig mätta. En sak fick de dock inte göra – de fick under inga omständigheter knäcka något av benen.

– Märkvärdiga barn ni har, sade Tor till gubben och gumman.
– Ja, de är verkligen begåvade på många sätt, sade Loke.
– Nja, de är då mest till besvär.
– Ja, stora i maten är de, och oväsen för de.
– Aldrig en lugn stund.
– Allt har vi gjort för dem, fastän de är hittebarn.
– Ja, oss är det minsann synd om.
– Ingen rast, ingen ro, ingen vila – bara slita och ila.

Tor förstod att det nog inte var så roligt att ha dessa gnällspikar till fosterfar och fostermor. Och hur kunde dessa små smutsiga eländiga barn besitta sådana märkliga egenskaper?
Men – allt är nu inte vad det synes vara…

Vid maten satt Loke, den lurifaxen, jämte Tjalve. Han viskade i Tjalves öra att det där med att knäcka benen var något Tor bara sade så för att han ville ha den läckra märgen för sig själv.

– Knäck du ett ben och sug i dig – det är riktigt mumsigt, vet du!

Tjalve tvekade, men Loke var så övertygande att Tjalve till slut knäckte ett par av benen för att smaka på märgen – och den var verkligen utsökt god!

Efter måltiden samlade Tor ihop alla benen och knöt in i bockarnas skinn. Han märkte inte att ett par ben hade blivit knäckta. Det var sent, och Tor och Loke rullade in sig i sina mantlar för att sova.

Nästa morgon var det dags att åka vidare, och Tor tog fram sin hammare för att väcka bockarna. Han svepte med hammaren över bockarnas skinn och ben, och som i ett trollslag så vaknade bockarna till liv igen.

Så hoppade Tor och Loke i vagnen för att dra vidare. Tor slog med hammaren i luften så det blixtrade, och bockarna tog fart. Men den ena bocken haltade svårt, och istället för att fara framåt for vagnen i cirkel, och kom snart tillbaka till den plats där de började. Och det blev ett varv till innan Tor stoppade bockarna. Tor flög av, arg som en björnhona, med röda ögon och blottade tänder, och hammaren i högsta hugg.

– Jag sade ju att ni inte fick knäcka något av benen! Nu ska blod flyta!

Gubben och gumman föll ner på marken och bad för sina liv, och försäkrade att de inte ens tänkt tanken att göra något sådant.
Då steg Tjalve fram.

– Det var jag som bröt mot ditt bud. Så om någon ska straffas är det jag.

Tor tappade hakan. Den lille gossen erkände sitt brott, och stod för vad han gjort, trots att han riskerade sitt liv. Han inte bara sprang fort – han var sannfärdig, och modig också.

– Nu måste jag lämna bockarna här, så att skadan får läka. Kan jag verkligen lita på att ni tar hand om dem?

Gubben och gumman försäkrade att de skulle ta hand om bockarna som vore de deras egnas barn. Det sade nu inte så mycket, med tanke på hur de behandlade sina barn. Loke föreslog då att de kunde ta med sig Tjalve och Röskva som färdkamrater, i pant för bockarna. De kunde nog komma till nytta på färden.

Och så fick det bli. Bockarna stannade hos gubben och gumman vid världens ände, och Tjalve och Röskva följde med Tor och Loke till jättarnas land.

De gick till kanten av världen, och klättrade ner i de nedre världarna. Det tog lång tid, och var mycket ansträngande. De gick hela dagen, och när det till slut blev kväll och mörkt, letade de efter en plats att vila för natten. På ett vidsträckt slättland hittade de en kulle, och på sidan av denna kulle hittade Tor en grotta som de kröp in i. Det fanns en liten sidohåla i grottan där de alla fick plats, och där lade de sig att sova.

De hade knappt börjat sova förrän hela grottan skakade, och ett fruktansvärt oväsen väckte dem. Alla blev skrämda, men Tor som inte ville visa sig rädd, gick ut med hammaren i högsta hugg för att se vad det var som bullrade så. När Tor gick ut ur grottan ville de andra inte vara kvar, så de smög sig ut efter Tor för att se vad som hände där ute.

På marken låg en enorm jätte, en snarkande gigant av ofattbara mått. Tor blev våldsamt förargad, och slog hammaren i jättens panna. Hammaren gled dock av som smör på en het sten, och jätten verkade inget märka, förutom att han pustade lite i sömnen. Då tog Tor i allt vad han förmådde, och hammaren sjönk ner i pannan till skaftet. Då viftade jätten undan Tor med ena handen, och suckade.

– Att det ska vara så mycket mygg här…

Nu blev Tor riktigt arg. Mygg!? Skulle den mäktige Tor, starkast av alla Asar, vara en mygga? Och så drog han åt kraftbältet, vek upp ärmarna på tunikan, spottade i nävarna, och tog sats. Och med all kraft han hade, och lite till, slog han än en gång hammaren i jättens panna. Denna gång sjönk Tor ner med hammare, hand och underarm i jättens panna ­– men jätten suckade bara, reste sig upp och ruskade på sig så att Tor for iväg i luften med en farlig fart.

– Att man aldrig ska få sova i fred…

Och så reste sig jätten upp, och tog sin packning för att vandra vidare. Men innan han gick så letade han efter något.

– Var är min andra vante…? Ja, men där är den ju!

Och så tog han sin vante – som var den grotta Tor, Loke, Tjalve och Röskva hade lagt sig i för att sova. Och så började han gå. Men innan han lämnade vårt sällskap, vände han sig om och spände ögonen i Tor.

– Jasså du – du har vågat dig hela vägen hit? Om du ämnar dig till Fjalars – tag dig i akt. Där finns det många som är större och starkare än jag. Och minns att allt inte är vad det synes vara…

Och så gick jätten.

Nu var våra vänner rätt så uppskakade, och inte så sugna på att sova längre. Så de tog sitt pick och pack och gick mot Fjalars. Morgonen kom, och en stor del av dagen gick, och när kvällningen randades såg de Fjalars borg. Men den var så ohyggligt stor, att den verkade närmare än den var. Så när de kom fram var det redan mörkt. Borgen var verkligen enorm. Och porten var så stor, större än porten i Asgårds mur, att till och med Tor tvekade om han skulle orka öppna den. Och han vände sig till sällskapet. Tor talade:

Alla dörrar,
innan in man går,
skarpt skådas skola,
skarpt granskas skola,
ty ovisst är att veta,
var ovänner sitta
borta på salens bänkar.
Och Loke svarade:

Den varsamme gästen,
som till gille kommer
tiger under lyssnande tystnad;
med öronen hör efter,
med ögonen skådar,
så spanar var klok och spejar.

Men när de kom fram till porten gled den sakta upp, och det var bara för Tor, Loke, Tjalve och Röskva att gå in. De kom in i en stor sal, med jättelika bord och bänkar, och där satt jättarna på rad. Och i högsätet satt eldjätten Fjalar, den störste av dem alla.

– Välkomna. Ni är väntade. Var så goda och sätt er till bords.

Bänkarna var så höga att de fick klättra på varandras axlar för att komma upp, och de kände sig ofrånkomligen ganska små. Men Tor med sitt goda humör uppmuntrade sitt ressällskap.

– Jo, nog ser de stora och oövervinnerliga ut. Men, som jätten med vanten sade – allt är inte vad det synes vara…

De blev serverade mat och dryck i enorma kärl, och började fylla sina bukar. Fjalar talade återigen till sina senkomna gäster.

– Ni har kommit hit till oss för att pröva era krafter. Vilka idrotter hade ni tänkt er?

Loke blev uppmuntrad av all den goda maten, och föreslog att han skulle äta ikapp med någon som var hågad för det. Loke är ju trots allt av jättesläkt. Så Loke fick sätta sig mitt emot jätten Låge, och mellan dem ställdes ett fat fullt med kött. Loke åt som aldrig förr, och när han kom fram till mitten av fatet slog han pannan i Låges näsa. De hade hunnit fram till mitten samtidigt. Låge hade dock inte bara ätit köttet, men även fatet och bordet under. Så Loke fick erkänna sig besegrad. Och jättarna skrattade gott åt Lokes förvåning.

Loke ville dra bort uppmärksamheten från sig själv, och påpekade att Tjalve var en snabbfotad löpare. Så Tjalve utmanade jättarna på löpning, och Fjalar sände fram en liten jätte, som inte såg mycket ut för världen.

– Detta är Huge. Honom skall du tävla med, mässade Fjalar. Bort till den krokiga eken och tillbaka.

Och de sprang. Men innan Tjalve ens hunnit fram till eken, hade Huge redan hunnit tillbaka. Tjalve ville inte ge sig, och bad om revansch. Men samma resultat upprepade sig, med den skillnaden att Tjalve knappt hade hunnit ta mer än några steg, förrän Huge var tillbaka igen. Så även Tjalve fick se sig besegrad, och fick därtill utstå smälek och hånskratt.

Lilla Röskva ville inte vara sämre, och påpekade att hon var flink med sländan, och kunde spinna fortare än någon hon någonsin mött. Så Fjalar skickade fram en liten, liten flicka med sin slända.

– Detta är Urda. Henne skall du tävla med, mässade Fjalar. Här får ni varsin korg med ull, och varsin slända.

Och så började de spinna. Och ullen flög genom luften, och stora nystan snurrade de ihop i en farlig fart. Men den lilla Urda var snabbast, och Röskva fick se sig besegrad.

– Men du då, mäktige as. Ska du inte tävla med oss? Eller har du tappat lusten? Om du inte vågar, så förstår vi det.

Tor kokade av vrede inombords. Men han behärskade sin vrede.

En klok man
skall kuva sitt lynne,
sin härsklystnad hålla i tygel.
Då han märker,
när bland modiga han kommer,
att ingen är djärv framför alla.

– Vi kan ju alltid börja med att dricka ikapp, föreslog Tor.
– Det är en god idé, svarade Fjalar, och så lät han skicka fram ett horn till Tor.
– Nu tömmer vi våra horn, och ser vem som blir klar först!

Det var ett jättelikt horn, så långt att han inte kunde se var det slutade, och det var fyllt till brädden. Men Tor lät sig inte skrämmas. Han tog hornet med bägge händerna, och började dricka. De andra jättarna drack ikapp med sina horn, och snart hade flera jättar tömt sina horn. Men Tor han drack, och drack, och drack – och hur mycket han än drack så verkade hornet inte tömmas mer än några få tumsbredder. Denna gång var det ingen som skrattade.
Tor började ana elak svartkonst och trolleri, men måste hålla god min.

– Jasså, du mäktade inte svälja mer än så? Men du kanske kan något annat? Vill du kanske lyfta något tungt?

Det var sannerligen en idrott för Tor, så han nickade nöjt. Fjalar skickade då fram sin huskatt.

– Börja med den, så kan vi pröva något tyngre sen.

Tor blev ännu rödare i ansiktet – en liten huskatt! Vilken förödmjukelse! Så tog Tor tag i katten för att kasta den i ansiktet på den spefulle jätten. Döm om hans förvåning då katten visade sig vara tung som en hel skäppa bly – ja, tyngre ändå. Han tog i allt vad han förmådde, och katten lyfte högre och högre från golvet för varje krafttag – men fötterna stannade ändå kvar i golvet. Till sist lyfte en enda fot från golvet, men då hade Tor inte mycket kraft kvar, så han släppte ner katten igen. Jättarna tittade storögt på Tor, och man såg inte ett leende så långt ögat nådde.

– Brottning, kanske? Lite kämpalek värdig gudar?

Tor var nu ordentligt uttröttad, men ville inte erkänna sig besegrad, och antog utmaningen.

– Nå börja då med min fostermor Elle, så kan du brottas med någon större av mina kämpar sedan.

Och så skickade Fjalar fram en skinntorr gammal gumma med käpp. Tor blev nu inte bara röd i synen, utan skakade av ilska. Vilken kränkning! Vilket hån! Skulle Tor, den starkaste av asar, brottas med en gammal käring? Men… nu är ju allt inte vad det synes vara, så Tor tog ett brottargrepp på gumman, och fann sig sitta i ett grepp hårt som berget. Den lilla gumman var den starkaste kämpe han någonsin mött, och han hade svårt att röra sig alls. Hennes grepp var som järn, som döden, och efter en lång kamp tvingades Tor ner på ett knä.

Då bröt Fjalar kämpaleken, och påpekade hånfullt att Tor inte lyckats särskilt bra med sina konster. Han kanske inte var så stark som han trodde? Men ingen skrattade. Ingen hånade Tor. Ingen ens smålog eller kastade nedlåtande blickar. Ingen ville festa mer. Inte Tor, inte hans sällskap, och inte jättarna heller.

Alla gick till sängs, och alla verkade tyngda av tävlingens utgång. Även jättarna, märkligt nog.
Tor kände sig djupt förödmjukad, och ville bara därifrån. Så tidigt nästa morgon, innan jättarna hade vaknat, gick Tor upp, väckte Loke, Tjalve och Röskva, för att raskt kila iväg innan de behövde möta någon av de övermäktiga jättarna.

Men så fort de lämnat borgen, kom Fjalar ut efter dem för att göra dem sällskap på vägen. Han följde dem först i tystnad, men sedan började han tala.

– Du tror kanske att ni blev besegrade flerfalt igår kväll. Men det blev ni inte. Allt är inte vad det synes vara. Loke – du åt ikapp med Låge. Låge är elden. Ingen kan tävla med eldens förtärande hunger. Tjalve – du sprang ikapp med Huge. Huge är tanken. Och vem kan springa fortare än tanken? Röskva – du spann ikapp med Urda. Urda är ödesdisen Urd, och samman med Skuld och Verdandi spinner hon livets väv för alla levande varelser. Vem kan spinna ikapp med henne? Och du Tor – du drack, lyfte och brottades. Men ditt horn hade sin andra ände i världshaven. Du kommer att märka att havsytan har sjunkit en smula efter denna tävling. Och den katt du lyfte var i själva verket Midgårdsormen, som slingrar sin kropp runt hela världsalltet. Och den gamla kvinna du brottades med var ålderdomen själv. Och inte ens hon fick ner dig mer än på ett knä.

– Ser du sprickorna i berget där borta? Det var jag som besökte er härom natten. Det var jag som lämnade min vante för er att finna sovplats i. Och din hammare slog inte i min panna – då skulle jag ha varit död som berget självt. Din hammare slog i berget, och skapade de stora fördjupningarna i klipporna. Det var vi som ville mäta våra krafter med dig, för att se hur kraftfull du är. Och nu vet vi.

– Vi kan aldrig vinna över dig med ren kraft. Men vi kan hålla dig borta. Om ett ögonblick kommer jag att förvända synen på er alla för alltid, så att ni aldrig hittar min gård igen. Dit vill vi aldrig få ert sällskap igen.

Och så försvann Fjalar som i ett trollslag. Tor vände sig om, och mycket riktigt – gården var borta. Den gick inte att se någonstans. Tor visste inte vad han skulle tänka eller tycka – nyss var han en besegrad, förödmjukad kämpe, och nu var han vinnare. Han förstod inte riktigt hur det gick till.

Drucken jag blev,
blev döddrucken
hos den förfarne Fjalar.
Gille är ypperst,
då var gäst går hem
med sinnen i full sans.

Men Loke tog det hela med en klackspark, och barnen dansade runt av glädje.
Och så fortsatte de hemåt, tillbaka till gubben och gumman vid världens ände, för att hämta bockarna, och livet var gott.
Men de var alltjämt på sin vakt.
För allt är inte vad det synes vara…