I denna text redogör jag helt kort för runornas historia och deras användningsområden genom tiderna.

Runorna var det ursprungliga germanska skriftspråket. Detta skriftspråk har funnits i en mängd olika skepnader; från den äldsta 24-teckens runraden, som tros ha uppkommit för ca 2.000 år sedan, via vikingarnas 16-teckens runrader till den senmedeltida, som i vissa landsändar (Älvdalen, m.fl.) tillfälligtvis användes i vardaglig skrift ända fram till början av 1900-talet.
På de brittiska öarna fanns det dessutom en 33-typig runrad. Så runrader har det funnits en hel del olika sorter av. Men trots att runorna sakta men säkert byttes ut mot det latinska alfabetet fanns det en bra bit in på 1700-talet runstavar, som alltså var en sorts almanacka.

Den äldsta kända runskriften finns på en spjutspets som antas vara från ca 200 e.Kr. Den äldsta ristningen i sten finns på insidan av en stenkista från Kylver på Gotland. Den består helt enkelt av Futharken, runraden, och antas vara huggen på 400-talet.

Från samma århundrade kommer även ett antal brakteater (tunna guldmedaljonger) som också har Futharken som dekoration. På det s.k. Charnayspännet från Bourgogne (500-tal) likaså.

Runornas användning

Den vanligast förekommande användningen av runorna var som rent skriftspråk, för allt från minnesinskrifter i sten, till meddelanden, kvitton och brev, då ofta i träplattor eller benbitar. Ofta förekommer även runorna i rent dekorativt syfte.

Av de få inskrifter som finns kvar, kan man hitta enkla kvittenser av typ :
”Torkjel myntmästare sänder dig peppar”(ca 1200),
eller märklappar för handelsvaror
”Ragnar äger detta garn”
men också heta kärleksbudskap –
”Älskar du mig, jag älskar dig, Gunnhild. Kyss mig, jag känner dig väl.”

Något som var mycket vanligt var att man märkte sina ägodelar med sitt namn, men också att man namngav sina föremål och ristade in detta på lämplig plats – t.ex.
”Likko äger kniven” (1100-tal),
eller ”Margareta äger mig” (1300-tal).

Väldigt ekivoka texter har även klottrats här och där –
”Ingeborg älskade med mig då jag var i Stavanger” (1100-tal,)
”Jon silkefitta äger mig, Guttorm fittslickaren ristade mig, Jon fittkula tyder mig” (1200-tal)
(skall ”tyder mig” i det här fallet möjligen tolkas som en tidig motsvarighet till vår tids massagestavar?), eller
”Ole är sköldlös, han blev knullad i röven” (ca 1200).

Runraden

Ovan ser vi den ursprungliga, 24-teckens runraden.
Med tiden blev denna runrad otidsenlig, då många av de ljud runorna representerar helt enkelt försvann ur det talade språket. Vid början av vikingatiden (ca 700-800 e.kr.) utvecklades därför en kortare, 16-teckens runrad, eller rättare sagt två snarlika 16-teckens runrader, som användes parallellt.

Då dessa 16 runor med tiden visade sig vara för få för att täcka in behovet, lades det till s.k. stungna runor. Ett I med en prick på blev ett E, ett U med en prick i blev ett Y, o.s.v.

Under medeltiden (från 1100-talet) flyttade man dessutom om följden på runorna till alfabetsordning, samt att det lades till runor så att hela alfabetet fanns representerat, vilket innebar att man nu hade 25 skrivtecken.

Grimner 1998

Detta är som sagt än så länge en högst summarisk och ofullständig redogörelse, men i mån av tid så kommer jag att komplettera denna artikel.