Om Neale Donald Walsch boktrilogi ”Samtal med Gud” ur ett shamanistiskt perspektiv.
mailintervju av Anna Southerington med mig, Calle Rehbinder, för CWG-Journalen

1. Du är en nordisk shaman. Vad är det egentligen, och vad gör en sådan?

Shaman kan man vara på många olika sätt. Dock kan man säga att det finns vissa fenomen som återkommer inom shamanistiska kulturer över hela världen – att man reser i andra världar, med hjälp av ändrade medvetandetillstånd, och att man med hjälp av detta själsliga resande helar och botar människor. Den största skillnaden mellan just sydskandinaviska (alltså inte samiska nåjder, utan sejdkarlar och völvor) shamaner och andra är väl främst vissa specifika tekniker, som sejden och runmagin. Annars är det väl ofta utanverket som skiljer sig mest – vad gudar och gudinnor heter just här i Norden, och att man utgår från just det klimat och de årstidscykler som vi har här i Norden.
Det är dock inte oviktigt på något sätt. ”Utanverk” betyder inte att det är ytliga skillnader.
Att anpassa sig till den natur man lever i är oerhört viktigt för en shaman.
Isen är t.ex. ett av grundelementen för en nordisk shaman, något som skulle te sig tämligen obegripligt för en prärieindian – liksom de kraftdjur vi vanligen arbetar med oftast är just nordiska djur. Det faller sig naturligt att vi påverkas av naturen och de cykler av ljus och mörker som vi har där vi bor.
En flodgud blir av naturliga skäl mycket betydelsefull i området kring Nilen, och här i det agrara Norden blir de gudar som representerar fruktbarhet, sådd och god skörd mycket viktiga.

2. Hur kom du in på det här med shamanism, och vad var det som först tilltalade dig med shamanismen?

Jag började med shamanism utan att ha en aning om att det var just det jag gjorde. Jag har alltid varit en s.k. ”andlig sökare”, men också en sökare i livet som helhet – jag har sökt förstå, analysera, uppleva, utveckla, bryta gränser och tabun, uttrycka. Jag har alltid arbetat konstnärligt på ett eller annat sätt, och däri givit uttryck för mitt sökande. Och finnande.
I teatern fann jag väldigt mycket av det rena uttrycket för människan, för mig själv, och därför har jag sysslat rätt så mycket med teater. Förutom att spela teater som skådespelare har jag också regisserat teater, samt arbetat som dramalärare och pedagog.
Jag hade på 90-talet ständigt återkommande teaterimprovisationskurser, och dessa kurser innehöll ett starkt element av personligt växande. Jag använde mig av redskap som starka trummor, icke-verbala uttryck, masker, gränsöverskridande övningar, egna begrepp som ”det heliga teaterrummet”, i vilket allt är tillåtet, allt får hända.
En god vän till mig, en äldre kvinna som också är shaman, frågade vad jag gjorde på mina teaterkurser, och då jag berättade log hon brett och påstod att jag ju var en shaman, eftersom merdelen av de aktiviteter jag beskrivit var rena shamanistiska tekniker.
Jaha, sade jag. Det var ju intressant. Fast jag visste inget om shamanism. Men då fick jag ett incitament att ta reda på mer. Och eftersom shamanska tekniker redan var något jag omedvetet hade integrerat i andra aktiviteter, föll det sig naturligt att väva in shamanens väg i mitt liv som det redan var. Jag gjorde mig medveten om vad jag redan sysslade med, om man säger så.
Detta var väl 1992, om jag inte minns fel, och sedan dess har jag medvetet utvecklat de shamanska delarna av mitt arbete. Sommaren 1996 startade jag och två andra shamanistiskt intresserade personer det nordiskt-shamanska nätverket Ratatosk, och det ledde till ett omfattande arbete med många olika lika shamanistiskt intresserade människor. Ratatosk finns fortfarande, och med ojämna mellanrum ägnar vi oss åt ceremonier och annat shamanistiskt.
Och fortfarande är shamanismen den väg som inspirerar mig mest, som passar mig bäst, som ger mig den bästa formen för mig att uttrycka min andlighet, min relation till världen, skaparen, mig själv och mina medmänniskor.

3. Shamanism är ju verkligen uråldrigt – har det någon funktion i dagens samhälle?

Just det faktum att shamanismen är uråldrig, och att den har överlevt in i modern tid, visar att den har kvaliteter som är tidlösa. Och eftersom shamanism för mig inte bara är en snygg teori, utan något jag praktiserar, och dessutom ofta tillsammans med andra människor, så ser jag ett enormt behov av lite mer shamanism i världen.
Särskilt med tanke på att vi lever i ett oerhört alienerat och artificiellt samhälle – shamanism är starkt naturinriktad, och väldigt ekologisk, om man säger så. Och det behöver vi verkligen.
Samtidigt innehåller shamanistiskt tänkande en medvetenhet om att det finns många olika världar och nivåer av medvetande, och det är ju inget som är tidsbundet på något sätt – snarare är det något vi alla skulle må bra av att få ta del av. Inte minst för att det hos många människor kanske skulle dämpa det överdrivna fokus vi har på den fysiska verklighet vi vandrar runt i.
Dessutom är shamanismen, i alla fall som den uppstår i vår tid, för det mesta en mycket ohierarkisk företeelse, något som vi verkligen behöver efter många sekler av strikt hierarki beträffande andlighet och religion. Cirkel snarare än pyramid. Shamanismen ger individen ansvaret tillbaka.

4. Samtal med Gud verkar ha väldigt lite med shamanism att göra. Eller?

Haha – snarare tvärtom. För mig som på min shamanska väg genom livet ofta pratar med olika gudar och väsen, är Samtal med Gud väldigt lätt att relatera till och känna igen sig i.
Jag får betydligt fler igenkännanden än helt nya insikter. Det mesta av det som skrivs i SMG har jag redan hört, fått mig beskrivet, fast kanske på lite annorlunda sätt, och framför allt mer fragmentariskt och osamlat. Och jag känner andra shamaner som delar min uppfattning.

5. Vilka aspekter av böckerna finner du mest tilltalande, och varför?

Att mina fragment och ihopsamlade teorier, upplevelser och erfarenheter bekräftas i en helhet. Jag får möta en människa (Neale Donald Walsh) som har tagit gudssamtalet en bit till, ännu mer konsekvent än jag själv. Jag får bekräftelse på att jag är på rätt väg, och uppmuntran att fortsätta. Jag känner hela tiden igen olika begrepp och fenomen som sådant jag upplevt själv, eller läst i gamla urkunder (typ Bhagavad-Gita m.fl.), eller genom andra källor.
Och just detta igenkännande är nog för mig den starkaste upplevelsen av SMG.

6. Finns det aspekter eller detaljer i böckerna som du inte tycker om eller inte håller med om?

Absolut. Det vill säga – inte att jag ogillar, men definitivt sådant jag inte håller med om. Men paradoxalt nog funkar dessa delar av böckerna som bekräftelse på det Neale Donald Walsh faktiskt rätt så kraftigt upprepar här och där i böckerna – SMG är INTE ett evangelium som man ska förhålla sig bokstavstroget till. Och eftersom jag nu har en egen dialog med mina gudar, så ser jag ganska tydligt och direkt vad jag ska ta till mig och vad jag inte behöver ta till mig.
Jag kan ta ett par exempel: I tredje boken kan man läsa om ett gammalt matriarkalist samhälle, som sedan globalt omformades till ett patriarkaliskt. Detta är naturligtvis en fantastisk myt, en saga utan verklighetsgrund. Men det gör liksom ingenting. Jag ser att de flesta som läser dessa böcker är starkt influerade av en patriarkalisk samhällssyn, och då tjänar denna saga som en perspektivvändare, en väckarklocka. Ungefär som den roliga romanen Egalias döttrar, i vilken könsrollerna är omvända.
Ett annat exempel är det kraftiga fördömandet av alkohol, något som förvånade mig en smula. Jag rådfrågade Odin, som naturligtvis inte höll med om detta – han förklarade att det var en av de där sakerna som framför allt gällde herr Walsch – inte hela mänskligheten För Odin är mjödet och ruset något heligt. Och den som har druckit med Odin vet vad jag talar om…
Över huvud taget är vissa delar av SMG starkt influerade av Neale Donald Walsch katolska bakgrund, vilket är naturligt – men det kanske inte rör mig så djupt, om man säger så.

7. Hur förenar du Neales syn på Guds natur med din egen dialog med och relation till Odin?

Det är inte så himla stor skillnad. Neale kommer dock som sagt från en kristen bakgrund, och det påverkar naturligtvis hans uppfattning om Gud. Själv har jag skolats i polyteistiska traditioner, och levt med det i över 20 år, så för mig blir det lite annorlunda. Men jag är också av den uppfattningen att Gud i sin absolut högsta aspekt är EN, men att Gud har miljoner, miljarder ansikten. Gud visar sig för var och en på det sätt som var och en vill, eller kan se Gud. Därför blir det naturligtvis vissa skillnader i mitt betraktelsesätt gentemot Neale Donald Walsh – men det som förenar oss är större än det som skiljer oss åt.

8. Finns det paralleller mellan de olika planetära världar som Neale talar om i bok 3 och de tre shamanska världarna/existensnivåerna?

Nja, det är nog rätt olika världsbilder som ligger till grund för dessa olika förklaringsmodeller. Jag kan nog påstå att de shamanska världarna (under-, över- och mellanvärlden) inte har något alls med de världar som beskrivs i SMG. I SMG talas det om andra världar, andra planeter och galaxer på ett sätt som i alla fall jag tolkar som att det är i mellanvärlden alltihop. Om man säger så. Däremot finns det säkert otaliga planetsystem där innevånarna kan resa i övervärlden respektive undervärlden. Shamaner finns det med andra ord säkert på andra planeter också.

9. Finns det någon motsvarighet inom shamanismen till de olika illusioner som Neale talar om: illusionen av brist, illusionen av separation från varandra och Gud, osv?

Nu ska man komma ihåg att shamanismen inte är en homogen tradition, en dogm eller religion. Shamanism är mer ett förhållningssätt, som dessutom varierar mellan olika shamanistiska traditioner.
Vad man kan säga är att shamanism uppkommer i de kulturer som har en världsbild som präglas av immanens snarare än transcendens. Transcendentala religioner handlar om att vi har som mål att lämna den här världen, transcendera den fysiska tillvaron, för att träda in i något högre – att det är skillnad på materiellt och andligt.
Immanens är ett begrepp som beskriver det betraktelsesätt i vilket allt genomstrålas av gudomlighet. Den andliga världen finns här – fullkomligheten finns här. Gudarna också.
I många gamla kulturer finns det otaliga historier om när gudar och människor var närmare varandra, och faktiskt möttes och umgicks. Många äro de som har en gudaförälder och en människoförälder, så även sexuellt har gudar och människor mötts i olika sammanhang, för att alstra barn med särskilda egenskaper. I dessa kulturer finns inte separationen från Gud på det sätt som Neale Donald Walsch beskriver.
Illusionen av brist har för övrigt inte alltid varit en illusion. I vårt nutida samhälle är detta främst en fördelningsfråga, men i alla tider har människor drabbats av svält, missväxt, naturkatastrofer m.m., och då har bristen verkligen inte berott på någon illusion, utan den har varit högst verklig.
Så just denna fråga om ”illusion av brist” är nog framför allt relevant för nutida västerlänningar. Och illusionen om separation från Gud är nog på ett vidare plan själva förutsättningen för att vi över huvud taget ska bo här på jorden, och i ett snävare plan orsakat av vissa religioner, som t.ex. de mosaiska religionerna (judendom, kristendom och islam), som alla bygger på att det är ett enormt stort avstånd mellan Gud och människa.

10. Neale menar ju på att det här med ondska också är en ren illusion, att ondska egentligen inte existerar – har detta någon motsvarighet inom shamanismen?

Nej, det tror jag inte – inte i sin mer ursprungliga form i alla fall. Ren ”urshamanism”, eller vad man nu vill kalla det, handlar snarare om att identifiera det onda, och ta bort det.
Shamanism är på så sätt mycket jordnära. Den identifierar saker och ting som de uppfattas direkt. Om något kan uppfattas som gott, så arbetar man för att expandera detta, och om något kan uppfattas som ont, så vill man helst ta bort det.

11. Som shaman kan man alltså uppenbarligen helt klart ta till sig och ha utbyte av Samtal med Gud om man så vill. Hur är det då med det motsatta förhållandet – kan shamanismen ha något att erbjuda Samtal med Gud-fans?

Absolut! Shamanska tekniker av olika slag syftar ju till att komma i kontakt med andra medvetandenivåer, och t.ex. trumresan kan vara en mycket bra väg att komma i direktkontakt med Gud.
Jag har i många år levt efter min egen devis – ”den som själv talar med Gudar och Gudinnor kan inte kuvas” – och en shamanistisk inställning kan definitivt underlätta för denna kontakt, göra att gudar och gudinnor kommer lite närmare. Den shamanska vägen att tala med Gud är väldigt individuell. Du utvecklar din egen relation till Gud, eller Gudinnan – eller flera olika gudar/gudinnor, och med denne/denna/dessa kan du kommunicera i praktiken närsomhelst, varsomhelst, hursomhelst.
Och denna kontakt är DIN, ingen annans.
Gud talar då med DIG, och du talar med Gud – på ditt sätt, med ditt språk.
Svaret på frågan är med andra ord JA – shamanistiska tekniker kan hjälpa till, ge praktiska tekniker för att själv komma i kontakt med Gud.

Värt ett försök, inte sant?

Carl Johan Rehbinder 2001