Scen 1: Pelle, 17 år på rave – den monotont dunkande musiken, stroboskopljuset, röken – allt är designat för den fulländade transupplevelsen, den totala trippen genom dansen, den kollektiva extasen. Och ändå – i ett hörn av lokalen byts diskret pengar mot små vita paket, med löften om än högre trippar, en förlängd extas – utan en tanke på den bittra eftersmaken.

Scen 2: Lina, 16, och Maria, 19, vid ett bord mitt i natten efter en fest, med ett upp-och-nervänt vinglas över en improviserat uppritad ouija-bräda på köksbordet. En ande tycks tala till dem, och ger dem skrämmande instruktioner. Bägge flickorna blir rädda, och avslutar ”leken”, för att gå till sängs och sova. Bägge drömmer fruktansvärda mardrömmar om djävlar och demoner.

Scen 3: Janne, 27 år, sätter sig vid sitt altare, med svarta stearinljus, ett upp-och-ner-vänt Pentagram och en dödskalle, och i en ritual med offer av sitt eget blod kastar Janne en förbannelse över en person i hans närhet, en person som han tror står i vägen för något han behöver för sin lycka.

Scen 4: Anneli, 22 år, gungar i extas, talar i tungor, sjunger och ropar, faller i trans till den mässande prästens röst. Livets Ord har blivit allt för henne, och hon känner en samhörighet och en hängivenhet hon aldrig upplevt tidigare. Hon kan göra vad som helst för sin dyrkade pastor, som skänkt henne frälsningen, glädjen och tryggheten.

Det finns hos dagens ungdom en större önskan att utforska det inre, att utvecklas andligt än någonsin tidigare, att ägna sig åt övernaturliga fenomen, magi, mystik och ockultism, och eftersom den moderna statskyrkan i dag har blivit en förstelnad museiinstitution, snarare än en levande kyrka, snarare än en förkunnare av det extatiska glädje- och kärleksbudskap som Kristi Evangelium en gång i tiden var tänkt, så söker sig de unga idag till andra vägar, andra ritualer, andra religioner.

Detta är enligt min mening en sund och frisk strävan, en sann längtan efter sanning, mystik, andlighet, och även hemligheter, ritualer, samt slutna sällskap för andlig utveckling. Denna längtan har alltid på olika sätt manifesterat sig i människosamhällen, och är kanske den viktigaste skillnaden mellan djur och människor. Tyvärr yttrar sig detta sökande, dessa högst naturliga mänskliga behov, ibland i form av religiös fanatism, djävulsdyrkan, eller bara ett allmänt förvirrat experimenterande med trans, droger, spöken, andar och annat.
Men bara ibland. Överlag får man nog säga att de positiva konsekvenserna av denna vår tids ökade sökande med stor marginal överskuggar de destruktiva. Ett mycket positivt uttryck för denna längtan, som blivit allt populärare och populärare de senaste åren, är den schamanska vägen, den inre resan.

Schamanen

Schaman har blivit ett modeord. Men vem är egentligen schaman? Ordet schaman härstammar från det sibiriska Tungusfolkets språk, och betyder ungefär ”Den som vet”. Schamanen är en visman (eller kvinna), medicinman, häxa, magiker, eller vad helst man vill kalla det, som genom sin egen fria vilja inträder i ett förändrat medvetandetillstånd, för att i detta tillstånd kontakta och utnyttja en vanligen dold verklighet för att förvärva kunskap, kraft och förmåga att hjälpa andra människor. I detta förändrade medvetandetillstånd reser schamanen mellan världarna, och med hjälp av sina kraftdjur och andra hjälpare, kan han råda bot på sjukdomar, sia om framtiden och även påverka den. En mängd olika tekniker används av dessa schamaner, och många ser förvånansvärt lika ut över hela världen. Ett sätt att träda in i ett förändrat medvetandetillstånd är genom droger.

Kort om droger

Droger har alltid brukats på ett eller annat sätt i samband med medvetandevidgande tekniker och riter, och fyller i många sammanhang en viktig funktion. Idag i Sverige har vi en helt annan situation. I de kulturer där man ätit eller rökt olika örter eller svampar för att ändra sitt medvetande-tillstånd, har den som distribuerat drogen alltid varit en erfaren medicinman, som vet hur mycket en människa tål, och som inte säljer preparat för egen vinning. Följaktligen är risken för överdos eller beroendeutveckling minimal.
I vår kultur har denna okunskap, i kombination med totalförbudet mot alla narkotiska preparat, såväl naturliga som kemiskt framställda, drivit fram en kriminell handel som bygger på att skrupelfria personer vill sälja så mycket som möjligt, för så stor ekonomisk vinst som möjligt, och med total avsaknad av ansvarstagande för de som nyttjar drogen i fråga. Denna situation lär vi tyvärr få dras med länge till.
Att experimentera på egen hand kan dock vara livsfarligt, och eftersom det är å ena sidan olagligt, å andra sidan oerhört svårt (om inte omöjligt) att hitta en person som på ett ansvarsfullt sätt, och med stor kunskap kan lotsa oss genom en droginducerad tranceupplevelse, så är det lämpligast att helt enkelt låta bli. Detta om droger.

Mystiska upplevelser

Vi bör alltså hellre närma oss den mystiska upplevelsen utan droger. Så hur når vi då transen? Det finns olika metoder att nå starka medvetandeförändringar, och var och en måste komma fram till den metod som passar bäst. Det kan krävas en hel del tålamod och övning – drogerna kan vara ett snabbare sätt, men vi får ofta dyrt betala för denna genväg. Schamanens väg är genom helig extas, och den kan vi uppnå genom dans och sång, trummor, skallror, hymner och olika ritualer. I denna artikel tänker jag emellertid koncentrera mig på en av de enklaste och mest lättillgängliga vägarna – trumresan.

Själva resan – en färdbeskrivning

Du sitter eller ligger i ett mörkt rum, med slutna ögon. En trumma börjar ljuda, en monoton rytm med ungefär 4-6 slag i sekunden. För din inre blick ser du ett landskap, en skog, en strand, eller kanske en stadsbild. Du letar dig fram till en öppning i marken och träder ner däri.
Nu börjar en färd neråt, i vindlande tunnlar och grottor. Denna färd kan ta flera minuter, och den kan ta ett fåtal sekunder, men den resulterar i att du slutligen hamnar i ett nytt landskap, förmodligen en omgivning med prunkande grönska, kanske djungelliknande, men kanske också en öppen hed eller stäpp. Du tar dig fram, och möter kanske olika djur, människor eller andra väsen på din väg. Plötsligt är där ett djur som inte lämnar dig, men som istället visar sig för dig i flera olika vinklar, och kanske det talar till dig, kanske telepatiskt. Kanske djuret rör vid dig, biter dig, kanske får du rida på det, simma med det, eller på annat sätt aktivt möta detta djuret. Du har just mött ditt kraftdjur.

Plötsligt ändras trumrytmen, och det är dags att komma tillbaka. Resan har pågått i ungefär tjugo minuter; du tar farväl av djuret du träffat, och återvänder till den fysiska verkligheten i den här dimensionen.

Kraftdjur, eller totemdjur, eller fylgjor, som det kallas i nordisk tradition, är varelser som dyker upp i vårt inre, och ibland även i vårt yttre, som har något viktigt att lära oss. Det första du gör när du börjar din schamanska resa är att träffa ditt, eller dina kraftdjur. De blir dina följeslagare på livets väg, men det är inte säkert att de stannar för all framtid. Kraftdjur måste underhållas. Du måste träffa dem med jämna mellanrum, kanske ha en bild på väggen av ett sådant djur, kanske göra någon liten ritual då och då för att påminna dig själv om kraftdjurets närvaro i ditt liv. Du kanske har en liten amulett föreställande ditt djur. Vid en viss tidpunkt kan det också vara så att ett kraftdjur lämnar dig för att ge plats för ett annat – din personliga utveckling kräver en ny energi, en ny kraft.

Med tiden kommer du att upptäcka att du kan resa åt olika håll, både uppåt och neråt, och att du kan träffa dina egne hjälpare, skyddsandar och vismän på dina resor, starka personligheter som kan ge dig råd i svåra situationer, och stöd i dina beslut. Du kan också lära dig att trumma och resa samtidigt, vilket gör dig oberoende av att någon annan måste trumma för dig. Till att börja med kan du trumma för en vän som reser, och sen byter ni, så att du reser medan den andre trummar.

En stor fördel med trumresan framför andra tekniker är just att den är så enkel, men ändå mycket effektiv. En annan uppenbar fördel är att den till skillnad från droginducerade transupplevelser är helt ofarlig. En resa tar som regel ungefär tjugo minuter, men du kan sluta när du vill, och du kan göra flera resor i följd utan att det blir risk för överdos.

Trumman

Den utrustning man behöver för att göra en trumresa är synnerligen enkel. Det viktigaste är naturligtvis själva trumman, men många använder sig också av inspelade kassetter och hörlurar. Den största fördelen med detta är att du själv kan bestämma ljudvolymen utan att behöva oroa dig för vad grannarna ska säga. Min egen erfarenhet är dock att en levande trumma fungerar bäst. Det klassiska är en flat, rund eller oval trumma med naturskinn. Plastskinn har den fördelen att det alltid håller tonen, även om det skulle vara kallt och fuktigt, men naturskinn innehåller fler över- och undertoner, och har vanligen en mer organisk och mjuk klang. En bra trumma kan du hitta för 500:- – 1.000:- i t.ex. en välsorterad musikaffär, men många tillverkar sin egen trumma.

Du behöver en klubba att slå med. Den kan vara en hård filtklubba, eller kanske en läderskodd träklubba. Anslaget bör bli varken för hårt eller för mjukt. Hur hårt du slår är dock en fråga om tycke och smak, och kanske i viss mån hur lyhört det är där du bor, och hur toleranta dina grannar är. Du behöver något mjukt att sitta eller ligga på, och kanske något att täcka för ögonen med. Det är allt. Sen kan du hitta på själv vad du vill ha omkring dig. Du kanske vill ha en runa, eller ett Tarotkort som följeslagare på din resa. Du kanske vill ha rökelse, ett tänt ljus, någon kristall eller annat kraftföremål som ska stödja dig på resan.

En attitydförändring

Den kanske viktigaste insikten du behöver tillägna dig för att trumresan ska ge bästa möjliga resultat, är att alla upplevelser på någon nivå är alldeles sanna.
Dina drömmar är sanna, inte i fysisk bemärkelse, men i det att de på ett symboliskt sätt berättar för dig vad du behöver för att gå vidare i ditt liv. Dina dagdrömmar och fantasier likaså.
Jag har ibland mött personer som försökt göra trumresor, men blockerat sig själva, eftersom de upplevelser de hade ”ändå bara varit deras egna fantasier”. Men det är okej med viljestyrda fantasier. De har otroligt mycket att berätta om oss själva. Jag kanske bestämmer mig för att ”jag minsann vill träffa en tiger” i min resa, och då gör jag det. Men det behöver inte vara fel. Det är i själva verket mycket kreativt. Det kanske är så att jag behöver just tigerns kraft just då, och att jag på något sätt vet det, och därför bestämmer mig för att träffa en sådan på min resa.

Till och med när en förnimmelse eller upplevelse är påtagligt ”fel” ur en synvinkel, så kan den vara ”rätt” ur en annan. Jag kanske ser ett rep på marken, och misstar det för en orm. Rent objektivt såg jag ”fel”, men ur en djupare synvinkel är det mycket intressant att jag ”såg” en orm.
Inga upplevelser kan alltså vara felaktiga i en trumresa, och om de du möter inte är vita bufflar, vargar och örnar, Tor, Oden eller Freja, Vishnu, eller en indianhövding, eller något annat spännande, utan kanske ditt lokala kommunalråd, en aborre, eller en liten grå mus, så är det förmodligen just dem du behöver möta. Lyssna på dem. Vad har de att berätta för dig?

Trevlig resa!

Carl Johan Rehbinder 1996