Varför sagorna och legenderna är så viktiga

Som gammal teaterapa, målarkludd, pratmakare, notoriskt skrivande och allmänt kommunicerande figur vet jag hur oerhört viktiga våra myter är. Våra sagor, våra arketyper, de historier vi berättar för varandra.

Vi måste berätta historier för varandra. Det är ett sätt att överleva. Det är ett sätt att leva – det enda genuint mänskliga sättet att leva. Ibland säger folk ”det där är bara fantasi”, och så reducerar man fantasier till något trivialt – när det egentligen är så att människans fantasi är just det som har skapat alla civilisationer och fantastiska tekniska och konstnärliga framsteg.

Albert Einstein svarade en kvinna på frågan om hur man hjälper sina barn att utveckla genialitet – ”Läs sagor för dem”.
Och när kvinnan inte blev nöjd med svaret, utan undrade vad mer man kunde göra, svarade han – ”Läs mer sagor för dem”.
Något annat svar fick hon inte.

Och vad hade samme Albert Einstein med sig i sitt bagage när han flyttade till U.S.A.? Böcker? Teknisk apparatur?
Nej – en fiol.

Sagorna och myterna, teatern, dansen, måleriet, musiken – detta är det som skiljer oss från djuren, det som gör att vi över huvud taget kan tänka, välja, se olika vägar, skapa, fantisera, drömma, leva.

Myterna, sagorna – vad vore vi utan dem?
Oändligt fattiga.
Själlösa zombies utan mål och mening.

Tragiskt nog har begreppet myt i vår moderna ”upplysta” tid fått en ny betydelse – ”en liten lögn”.
”Det där är ju bara en myt” säger man om något man vill nedvärdera kraftigt – och så glömmer man att ”myt” inte betyder lögn, utan en saga som i sig innehåller den djupaste och innerligaste sortens sanning.

Och inget är mer magiskt (apropå diskussionen om magi) än en grupp människor runt en eld, kanske med något eller några instrument, och så någon eller några som berättar historier. Historier som berör, lär, skakar om, roar och skrämmer.

Vi bär alla en historia i våra bröst. Steven Spielberg lär ha sagt att man skulle kunna göra en film om varenda människa på jorden. Jag tror att han har rätt.

Och så finns alla de gamla sagorna. De grekiska gudasagorna, de afrikanska myterna, de indisk-vediska eposen – och förstås våra egna, fornnordiska skaldestycken.

Vad betyder de för oss idag? Kan vi än idag ha blivit formade, åtminstone till viss del, av de budskap som finns i de gamla Eddadikterna?

Kan vi välja myter efter hur vi vill forma oss själva och vår närmaste omgivning? Har det betydelse vilka berättelser jag för vidare till mina barn, vilka sagor jag förtäljer?

Jag tror det.

Upplevelsen, den själsliga förnimmelsen av själva existensen, kanske allt detta bäst kan levas i den konstnärliga skapelsen. I bilder, i ord, i toner, i rörelse. Detta är vikten av Sagan/Myten/Dikten.

De urgamla myterna som överlevt, samt även de nyare som tillkommit till våra historieskatter (Shakespeare, Strindberg m.fl.) har ett gemensamt – de är allmängiltiga. De har något stort och viktigt att förtälja oss alla.

Jag hävdar i själva verket att de verkligt starka myterna uppträder i all oändlighet – i såväl urkunder som TV-såpor. Det är bara namnen och miljöerna som byts ut. Jag kan se paralleller mellan renässansens Commedia dell’Arte och våra tiders Dallas, liksom det finns paralleller mellan grekiska tragedier och våra moderna skräck-thrillers.

Det som enligt min mening möjligen kan vara en fara med såpor och andra TV-serier är den ökande ”Disneyfieringen” av myterna; en ständigt pågående trivialisering av de Stora Myterna till dess att de har förvandlats till lättsmält underhållning i Technicolor – låt vara med THX-ljud…

Så låt oss bläddra i våra Eddor, i våra fabler och myter, gamla som nya, och läsa och lära – först för oss själva, sen för våra nära och kära.

Låt oss på sikt skapa berättargillen – inte som institutioner (berättarföreningen med officiella medlemmar som träffas en gång varannan vecka) utan som spontana möten. Låt oss aldrig sluta berätta, aldrig sluta lyssna.

Föra myterna vidare, för att vi därmed alla blir oändligt mycket rikare.

Och kanske viktigast av allt – att berätta våra gamla myter för barnen, att föra tidigare generationers historier vidare till de kommande. Att ge våra efterlevande verktygen att leva.

Men jag har bestämt mig för att INTE låta analysen och uppdelningen i olika typer av historieberättande ta över. Intellektualiserandet kan mycket lätt gå alldeles för långt – så långt att det allvarligt hämmar kreativitet och ett gott berättande.

Jag intresserar mig framför allt för själva berättandet. Jag överlåter den djupare analysen åt de damer och herrar akademiker som roas av detta. Naturligtvis måste jag göra en grundlig och djupgående textanalys om jag t.ex. skall regissera en teaterpjäs – men analysen rör sig på ett annat plan. Frågorna handlar inte om vilken typ av berättelse det handlar om, utan rent och direkt VAD det är som skall berättas.

En verkligt god berättare måste först och främst vara oerhört känslig lyssnare. Det handlar om att känna in omständigheterna för själva tillfället.

Om min femåriga dotter blir alldeles förkrossad för att hon inte får någon glass efter maten, så berättar jag raskt en liten historia om Lilla Kanin som blir arg för att hon inte får någon morotskaka.

Och i detta resonemang har jag kommit fram till att hur fantastiska media TV och film än är, så saknar de något essentiellt för att berättandet skall blomma fullt och helt – något som teatern och det direkta berättandet har.

Och vad är då det?

Kontakten och kommunikationen med publiken.

Om jag sitter i en cirkel av människor, eller står på en teaterscen, kan jag (och bör jag) alltid i varierande mån anpassa mitt berättande till publiken. Och jag kan även låta publiken ha inflytande över den historia jag berättar.

Så. Åter till myterna. Jag har belägg för min tanke om att de arketypiska myterna uppstår spontant, eftersom jag har sysslat en hel del med improvisationsteater, främst genom att jag lett kurser i ämnet.

I ett flödande improvisationstillstånd, där leken som fenomen är ett synnerligen viktigt redskap, kommer ofta de mest grundläggande arketypiska och allmängiltiga frågorna upp förr eller senare.

Detta kan även iakttas hos barn som leker ostört.

Och när jag nu ändå refererar till just barn, så finns det ett typiskt fenomen som alltid dyker upp när man hittar på historier tillsammans med barn – de vill höra sagor om prinsar och prinsessor, kungar och drottningar, riddare och drakar, kampen för det goda mot det onda.

Detta stoff existerar enligt min mening i viss mån även bortom myterna – gestalterna och deras göranden och låtanden är viktigare än den påbörjade och avslutade myten.

Kan vara något att fundera över.

Hur som helst vill jag bara påpeka att jag inte har något emot analyserande och teoretiserande, men jag själv vill inte inlåta mig i alltför mycket av den varan – jag berättar hellre en god historia.

Carl Johan Rehbinder 2000