En betraktelse över Sigurd Agrells uthark-teori

Ja, varför hävdar somliga att man bör använda Uthark-ordning på runorna istället för Futhark – i runmagiska sammanhang?

Nästan alla kända runinskrifter av den tidigaste runraden börjar med Fä-runan, och därav har också detta runalfabet fått sitt namn – Futharken.
Men i runmagiska kretsar envisas många med att använda sig av runorna i en annan ordning, det vill säga samma ordning förutom att Fä-runan istället för att ligga först i raden flyttas fram till slutet av samma rad, med resultatet att den andra runan, Ur; nu blir nummer ett.

Så vad ska nu detta tjäna till? Det finns ju inga direkta historiska, arkeologiska belägg för att runraden faktiskt använts på detta omkastade sätt.

Under slutet av 1800-talet och under delar av 1900-talet har det i akademiska kretsar i Sverige bedrivits en tämligen begränsad, men dock forskning kring runornas historia, och en av dessa forskare var den omdiskuterade, bespottade, hyllade och kritiserade Sigurd Agrell. Vad man än må tycka om honom och hans teorier, så lämnar han i alla fall ingen runintresserad oberörd. Och även om man kan tycka att vissa av hans idéer och historiska referenser är mer än lovligt vidlyftiga, så är det kanske ändå för tidigt att helt avfärda honom som en spekulatör helt och hållet.

Agrell var mest intresserad av, och undersökte framför allt den esoteriska innebörden av varje runa, och även den numerologiska magin i runorna. En dansk forskare, Magnus Olsen, publicerade 1917 ett verk som hette ”Om troldruner”, och där hävdade han teorin att mängden runor i en text hade stor betydelse i runmagiska formler, alltså en första talmagisk trevare.
Agrell vidareutvecklade denna teori till att varje runa i sig besatt ett siffervärde, som föjaktligen kunde användas talmystiskt, talmagiskt. Så efter omfattande studier av runornas inneboende magiska egenskaper, samt intensiv forskning kring nordmännens intresse för talmystik kom Agrell fram till att ett skifte måste göras. Han flyttade helt enkelt Fä-runan till slutet av runraden, vilket innebar att alla de andra runorna flyttades ett steg framåt i hierarkin, och att Ur-runan nu blev den första runan.

Runorna har alltid använts i magiska sammanhang, och med denna omflyttning uppstod plötsligt en hel del förklaringar kring somliga runmagiska formler. En bindruna (flera runor sammanslagna till ett tecken) som ofta används i magiska sammanhang är den s.k. ”ölrunan”, eller ALU-runan. Med Fä-runan som första runa får A, L och U ett sammanslaget talvärde av 30, vilket inte säger så mycket. Men med Ur-runan som nummer 1 blir det sammanslagna talvärdet 24, vilket är detsamma som det totala antalet runor i den ursprungliga runraden. Av detta kan vi då dra slutsatsen att ALU-runan därmed har samma magiska kraft som hela runraden.

Det är också logiskt att tänka sig Reid, Vagnsrunan, som nummer 4 – dess djupare innebörd är ordning och struktur, samt 4 hjul på en vagn. Många av runorna får ett mer logiskt förhållande till sitt talvärde med denna Uthark-ordning.

Detta är givetvis en teori bland många, men den är onekligen intressant, och det är ingen slump att många av nutida svenska runmagiker använder sig av denna Uthark-ordning.

En annan synvinkel är ju att man ganska lätt kan anta att runan Ur, med sitt namn som minner om Ursprung, Urgammal, Urkund etc., betyder just början, begynnelse – det första – och vad kan väl då vara mer logiskt än att denna runa också får vara den första i raden?

En logisk fråga som infinner sig är – varför skrev man då inte runraden på detta sätt redan från början?

Själva ordet ”runa” betyder viskning, hemlighet, liksom Tarotkortens ”Arcana” betyder ungefär detsamma. Så i själva ordet ”runa” finns alltså inbyggt en önskan om att hemlighålla.

Det har alltid funnits hos magiker ett starkt intresse att skydda sina hemligheter från att avslöjas, och ett sätt är att skapa chiffer. Lönnrunor var t. ex. ett vanligt sätt att dölja sina inskrifters verkliga mening. Många runinskrifter är gjorda med lönnrunor, och vill man studera sådana är Rökstenen ett bra exempel, som en av de mest kända runstenarna med lönnrunor.

För de som faktiskt använde runorna i magiska sammanhang var det naturligtvis livsviktigt att hemligheterna inte kom i fel händer, och eftersom runorna faktiskt också användes i dagligt bruk som skriftspråk, var det nödvändigt att finna ett sätt att dölja deras verkliga innebörd. Därför kastades ordningen om, för att därigenom dölja de hemligheter som döljas bör.

Ett vanligt chiffer även i modern tid har varit att skriva orden med bokstäverna som kommer efter eller före i alfabetet.
Meningen ”Jag vill ha glass” skulle med denna metod stavas ”Kbh wjmm ib hmbtt”, eller ”Iöf uhkk gö fkörr”. Detta är förstås ett chiffer som är relativt enkelt att lösa, men runmagiska formler är förstås som regel mer komplicerat uppbyggda än enkla meningar.

I korthet kan man alltså beskriva Agrells Uthark-teori så att Futharken i själva verket var ett chiffer för att dölja den magiska Utharken.
Agrell hade även enormt utvecklade teorier med komparativa, tvärkulturella studier som grund, men om du vill fördjupa dig i ämnet föreslår jag att du söker rätt på någon av Agrells böcker. Ta gärna en titt på Boktips på denna hemsida.

Om denna teori är sann eller inte må vi tvista om hur länge som helst, men många som praktiserar runmagi idag använder sig som sagt av denna Uthark-ordning och tycker sig uppenbarligen uppleva att den fungerar.

”If the shoe fits – wear it!”

Grimner 1996