En högst subjektiv betraktelse över kristendomen

I ungefär tusen år har vi nordbor varit underkastade kristendomen. Vi har visserligen behållit betydligt mer av våra ursprungliga sedvänjor än vad de kristna skulle tycka om att erkänna, men vi har också genom seklernas lopp blivit starkt präglade av denna importerade, orientaliska ökenfolksreligion.

Även inom alternativa andliga rörelser kan man ofta finna en överdriven anpassningslust till kristet tänkande, med trosbekännelser, patriarkat och skam- och skuldkänslor. Visst är det för det mesta bättre att hålla sig positiv och uppskattande än att kasta skit och kritik omkring sig – men det finns god anledning att plocka ner kristendomen till en nivå den förtjänar.

För det första är kristendomen en avsevärt mycket sämre religion än vad folk i allmänhet tycks tro, vilket är missvisande för andra religioner. Dessutom åtnjuter alltjämt denna undermåliga religion en irrationellt överdriven respekt från de flesta normala svenskar. Jag tror att det är viktigt att sätta saker och ting i sitt rätta perspektiv, vilket föranleder en holmgång med kristendomen.

Jag är en stark förkämpe för pluralism, öppenhet och tolerans, och jag tror att det finns plats för alla trosriktningar på vår jord (till och med kristendom). Världen hade dock sett mycket annorlunda ut om de ledande inom vissa religioner också hade haft denna mer toleranta inställning.

Min analys av kristendomen måste delas upp i två avdelningar – kristendomen som teologi, som religion, andlig väg, och kristendomen som samhällsbärare, social norm. Min uppfattning är att kristendomen som religion betraktad är fullständigt värdelös. På grund av att denna extremt andefattiga tro rent geografiskt och demografiskt har vuxit sig så stor (och det bör alltid uppmärksammas att dess tillväxt så gott som aldrig kan tillskrivas dess andliga kvaliteter, utan helt och hållet är resultat av kristendomen som redskap för imperialism och makthunger), är kristendomen grovt överskattad som andlig väg. Sanningen är att kristendomen inte ens kan uppfylla de mest grundläggande kraven på en religion.

De första kraven jag ställer på en religion, eller kunskapsväg, är svar på vissa grundläggande frågor.

• Vem är Gud? – Finns Gud? Hur? Hur ser Han/Hon/Den/Det ut? Hur är Gud beskaffad? Vad vill Gud? Och vad gör Han/Hon/Den /Det?
• Vad är transcendensen? Hur ser den andliga verkligheten ut? Vad finns bortom det materiella? Är det skillnad mellan materia och ande? Dualism eller monism?
• Hur är själen beskaffad? Har vi en själ? Vad är själen för något? Har allt levande en själ? Eller är vi själen, och kroppen ett fordon? Är själen evig?
• Hur ser livet ut efter döden? Vad händer med mig efter döden? Vem är jag i förhållande till min kropp – inte minst efter döden?

Alla religioner jag tittat på i mitt liv har haft svar på åtminstone några av dessa frågor – utom kristendomen. Där finns ingenting. Ingen teologi, ingen filosofi, ingen kunskap. Ingenting. Kristendomen som teologi och filosofi, respektive andlig väg, är alltså helt meningslös.

Som styrande trosuppfattning, samhällssystem, socialt paradigm, är kristendomen inte bara värdelös, den är en katastrof.
Ingen religion i världshistorien har gett upphov till så mycket lidande, död, förtryck, ångest, krig och elände. Denna fanatiska, vulgärpatriarkala bildkrossarreligion kommer, jämte islam, att gå till historien som en totalt misslyckad vandalreligion, både kollektivt och individuellt.

Ingen religion har manat så många att bli ateister. Ingen religion har varit mer barbarisk. Ingen religion (utom möjligen islam) har så systematiskt genomfört ett massivt förtryck av kvinnor och kvinnlig kraft. Ingen religion har varit så världsfrånvänd och hatisk, och samtidigt så framgångsrik.

Kristendomens främsta argument har alltid varit synd, skuld, skam, skräck och helvetiska plågor. Under flera sekel ansåg de främsta bland kristna potentater att den enda effektiva vägen att bibehålla kristenheten var genom att skrämma människor, hota med tortyr, död och bannlysning. Att locka med positiva budskap, att kristendomen skulle kunna innehålla en lockelse i sig, fanns inte med i dessa tankegångar. Så om någon religion skulle kunna sägas representera den fullt utblommade, personifierade ondskan, så måste det vara kristendomen.

Kristendomens nya image, som allmänt snäll och god och fin, är en billig polityr, ett glättigt omslagspapper runt en mordmaskin. En brutal tyrann i tomtedräkt. Och de kristna prästerna idag är inget annat än svultna likmaskar i en sedan länge utdöd dinosauries vittrande skelett.

Signifikativt för kristendomen är att när man drygt 300 år efter Kristi födelse i Rom beslöt sig för att annektera kristendomen som statsreligion, så var det naturligtvis helt och hållet av politiska skäl. Kristendomen var en synnerligen lämplig religion för att hålla folk i schack – redan från början har kristendomen primärt använts som ett maktredskap, och inte som en andlig väg.

Att det sen uppstått en mängd olika mystiska förgreningar av kristendomen, med influenser från förkristen gnosticism, m.m., är snarare trots kristendomen, mer än på grund av den. Den andliga strävan som finns i människan, och särskilt starkt lyser igenom hos somliga bland oss, måste med all logik även tränga fram i en kristen miljö – men få religioner bjuder ett så hårt motstånd mot en individuell gudsupplevelse som just kristendomen. Få religioner är så rigida i sitt motstånd mot allt som strider mot ”normen”, hur än den ser ut för ögonblicket.

Så för att sammanfatta: Min uppfattning om kristendomen är att det är en alldeles synnerligen usel religion, en destruktiv och primitiv tro som vi inte behöver – det är dags att sparka ut Vitekrist från vår vackra Nord, och ta tillbaka vår egen tradition, vår egen sed.

Judendom, kristendom och islam är grenar på samma stam, både historiskt och teologiskt, och världen skulle med stor säkerhet vara en trevligare värld dessa religioner förutan. Hela deras respektive historieskrivningar präglas av imperialism, förtryck, fundamentalism, fanatism, våld och blodig död – med viss reservation för att judendomen ändå under större delen av sin historia INTE har varit missionerande, vilket är hedersamt, samt att judendomen rent teologiskt och filosofiskt bygger på ifrågasättande, lärdom och intellektuell analys.

Samtidigt vill jag än en gång tillstyrka att jag självklart anser att mångfald är rikedom – gärna många olika trosuppfattningar och religioner i samma land. Jag stödjer muslimernas önskan att bygga moskéer. Det går i Indien, och det kan gå här också. Men då måste vi bryta den enfaldiga kristna dominansen, och upplysa människor om den mångfald av alternativa vägar som finns tillgänglig i denna vår moderna tid.

Carl Johan Rehbinder 1998