Om kärleken mellan Frej & Gerd

Berättad av Carl Johan Rehbinder

Äring och fred på er alla. Jag är Skirner, förtrogen till vanaguden Frej, och jag vill berätta en historia, om hur Frej mötte sin stora kärlek, jättinnan Gerd.

Enligt den ursprungliga sedens berättelser finns det många gudar och gudinnor, men också andra väsen, som jättar, dvärgar – och människor. Och vi blandar oss mer än man kan tro. Bland gudarna i Asgård finns både asar och vaner, men där finns också en och annan av jättesläkt – som Loke, som är Allfader Odins bäste vän, och ibland Tors reskamrat på äventyr. Två av vanernas ätt som bor i Asgård är syskonparet Frej och Freja. Freja är den kraftfullaste av gudinnor – kanske den kraftfullaste av dem alla – och ansvarar för såväl kärlek och romantik, som krig – och djup magi och trolldom.
Hennes bror Frej är ansvarig för fruktbarhet, skörd & fred. Han är rustad med ett ståtligt svärd, Skräpp, som svingar sig själv och alltid bringar seger, men hans längtan är alltid kärlek och fred.

Odin kallas också den allseende, den visaste av alla, och den som ser allt före alla andra. Högst upp i Asgård finns hans tron, Hlidskjalf, där han kan sitta och blicka ut över hela skapelsen, alla nio världar, från kronan i världsträdet Yggdrasils topp till draken Nidhögg vid trädets rot.

En dag hör Frej ryktet om en underskön jättinna i Jotunheim, som han blir väldigt nyfiken på. Så han frågar Odin om han får sitta i Hlidskjalf, och blicka ut över världen. Odin är som sagt en synnerligen klok gud, och förstår att det inte bara är ett hugskott, utan något viktigt. Så Frej får låna hans tron, och spejar mot jättarnas rike. Och där ser han något som fångar hans blick, men det är fortfarande lite otydligt. Så han frågar om han får sitta på Odins axlar. Och det får han.
Odin sätter sig i sin tron, och Frej grenslar Odins nacke. Nu ser han bättre än någonsin, och söker sig mot ljuset i fjärran. Där är hon. Gerd. Det var sant, det som ryktades. Hon är det vackraste Frej någonsin har sett. Hans hjärta börjar bulta, håret reser sig över hela hans kropp, han börjar svettas, och rysa samtidigt. Han är omedelbart, vid första anblicken, gränslöst förälskad. Hon, Gerd, är hans öde. Han vet det bara. Allt annat försvinner. Hans åtrå till Gerd är med kropp, själ och ande, och i hans särk växer hans lem, så pass att till och med Odin, den allsmäktige, måste böja sin nacke för Frejs kärlek och lust.

Så jag behövde packa min ränsel för att fara till Gerd, med bud och kärleksgåvor från Frej. Jag red på Frejs galt Gyllenborst, fick med mig elva guldäpplen och en vacker ring. Jag mötte den strålande vackra Gerd, och var nästan tvungen att vända bort blicken, för hennes strålglans närapå slukade mig. Men hon tittade avmätt på gåvorna, skrattade avfärdande, och avböjde frieriet. Så jag fick återvända med oförrättat ärende.

Frej slet sitt hår av gränslös längtan – ”vad ska jag säga, vad ska jag göra?” – och så vände han sig till mig, öppnade sitt skärp och gav mig sitt svärd. ”Ge detta till henne. Då borde hon veta att jag menar allvar!”

Freja var på besök, och hon varnade Frej – ”Du kan inte ge bort ditt svärd, käre bror. Den här världen har ett slut, Ragnarök. Somliga av oss kommer att följa med till nästa värld. Andra kommer att döden dö. För min inre blick ser jag att om du ger bort ditt svärd, så kommer du att dö, för ditt eget svärd.”

”Men jag vill inte leva utan Gerd. Hon är mitt allt, mitt liv, min lust, min värld. Utan henne kan jag lika gärna vara död”

Så fick jag åter resa till Gerd. Denna gång med hans svärd, och med Frejs häst Blodighove, som jag också gav i gåva till Gerd. Gerd var mer strålande än första gången, och nu tittade hon nyfiket på svärdet, och förstod nu att det inte bara var ett hugskott, en tillfällig flirt.

Men än en gång fick jag motta ett avslag, vilket gjorde mig rasande av frustration, och yttrade en del eder och hotade med förbannelser. Dumt, inser jag nu, men det verkade som att det hade någon slags effekt ändå.
Gerd avfärdade än en gång frieriet, men hävdade att om Frej ville ha hennes gunst, och kanske hennes kärlek i äktenskapets hamn, så måste han komma henne till mötes, på neutral mark, och där böja knä för att be om hennes hand.

Och så fick det bli. Än en gång återvände jag, och meddelade Frej vad som gällde.
Om nio dagar och nio nätter skulle de mötas på ängen Barre för att – kanske – utväxla bröllopslöften och bli ett par. Om han föll henne i smaken, vill säga.

Dessa nio dagar och nätter blev de plågsammaste i Frejs liv. Att vänta så länge var outhärdligt. Han kunde inte sova, låg och vred sig, så det skakade i jorden, regnade, blixtrade, haglade, blåste åt alla håll – i alla nio världar. Men till slut blev det dags. Han reste till Barre, och där fanns hon. Han behärskade sig med all sin kraft, samlade sig, och vandrade värdigt emot Gerd, föll på knä och bedyrade sin kärlek – ”Tag mig, eller så måste jag dö. Jag är din, så länge du vill ha mig.”

Gerd såg nu äntligen Frej i sin fulla glans, och blev kär, även hon.
Åh, vilket bröllop det blev!

Sedan dess, och till världens ände, är Gerd och Frej ett par. De fick en son, Fjolner, och med Frejs och Gerds välsignelse kan människor fortfarande övervinna fiendskap och välja kärleken.

Och – het och passionerad kärlek vid första ögonkastet finns inte bara i sagans värld – den går att finna i vår verklighet också. Tack, gode Frej, för det!