En andlig resa – tillbaka till Norden

Jag har vid upprepade tillfällen blivit tillfrågad om att berätta historien om mitt engagemang i Samfundet Forn Sed Sverige, eller Sveriges Asatrosamfund, som det hette fram till 2010. Jag har ju onekligen haft en viss inverkan på samfundets historia. Så – här kommer det.

Det är en ganska lång historia, som faktiskt började långt innan samfundet ens fanns. Det började med min egen själsliga resa, som inleddes redan i början av 1980-talet, då jag var en späd sjuttonåring som gick sista terminen i gymnasiet. En klasskompis som hade ett stort andligt intresse rekommenderade mig att läsa Jeddu Krishnamurti, specifikt hans bok Att vara fri. Den boken hade en enorm effekt, och öppnade dörren till en djupdykning i personlig utveckling och andlighet, vilket i sin tur ledde till att jag under resten av mitt liv (hittills) har ägnat mycket tid åt att utforska allehanda andliga traditioner och tekniker, framför allt från Indien.

Jag prövade olika sorters meditation, gjorde olika sorters yoga, reste till Indien (mer än en gång), och fann mycket andlig inspiration där. Samtidigt studerade jag och jobbade, främst med konstnärliga uttryck, som illustration, måleri, samt film och teater. Frihet, inspiration, expansion och kreativitet var (och är) centrala begrepp för mig, vilket bland annat ledde till att jag började hålla dynamiska teaterimprovisationskurser, som jag kallade Krokodilgruppen.

I början av 1990-talet träffade jag Jana LaLanne Huddleston, en amerikansk shamankvinna, som jag blev mycket god vän med, och med tiden fungerade hon även som mentor och inspirationskälla. Vid ett tillfälle frågade hon vad jag gjorde på de kurser i teaterimprovisation som jag höll, och när jag beskrev mitt arbete med vad jag kallade det heliga teaterrummet, tunga trummor, masker, trance, fri fysisk improvisation, gibberish med mera, så skrattade hon och hävdade med bestämdhet att jag är en schaman. Det var förstås lite överraskande, för jag hade i stort sett ingen aning om vad shamaner gör.

Men Jana introducerade mig till den schamanska trumresan, något jag omedelbart tog till mig, och under samma tid mötte jag flera andra som också intresserade sig för det schamanska, varav många var djupt inne i just den nordiska traditionen. Det öppnade också dörren för mig, som tidigare hade varit inne främst på indiska varianter av andlighet, och jag tog in det nordiska i min begreppsvärld, något som manifesterades mer fullt ut i de ceremonier och trumresor jag började hålla. Jag hade stött på runorna redan i början av 1980-talet, och mycket i den nordiska mytologin går också att finna i den indiska – så det kändes bekant. 1990-talet blev verkligen en tid av dynamisk utveckling på flera områden, och kanske framför allt det andliga. Framför allt blev den forna seden en allt större del av min andliga resa.

Ordförandeskapet

Sveriges Asatrosamfund bildades 1994, och jag gick med 1996, så jag var med ganska tidigt. Dock var jag mer intresserad av att hålla shamanska ceremonier i skogen, trumresor och sejd. Så samma år (1996) skapade jag och ett par vänner ett Stockholmsbaserat nätverk som vi kallade Ratatosk, med just en mer shamanistisk inriktning – sejden, den inre resan och de magiska runorna, bland annat. Ratatosk var i praktiken en fortsättning på Yggdrasil, som var generationen före oss. Självklart fanns det en överlappande medlemsskara med Sveriges Asatrosamfund. Men jag blev lite engagerad i samfundet också. Som gammal erfaren föreningsräv blev jag flera gånger ombedd att vara årsmötesordförande, för att hålla årstingen effektiva.

Så skedde även på våren år 2000, då samfundet höll årsmöte i Stockholm. Tyvärr hade engagemanget i föreningen hamnat i en svacka, styrelsen ville avgå mangrant, och det fanns i praktiken ingen valberedning. Ett mindre dilemma för mig som årsmötesordförande, men ett väldigt mycket större dilemma för samfundet. Jag tänkte att här måste något göras, så jag anmälde mig lite försiktigt till att kunna vara med i styrelsen, vilket omedelbart bemöttes med entusiasm, och flera ville att jag skulle bli nästa ordförande. Jag tänkte då (och tänker detsamma idag) att entusiasmen nog kom främst för att ingen annan ville.

Smickrad av denna entusiasm var det svårt att tacka nej, så jag gick med på att ta det uppdraget. Dock med villkoret att åtminstone ett par ur den föregående styrelsen skulle stanna kvar, för att ha någon kontinuitet – och för att det skulle bli en styrelse över huvud taget, med mer än en ledamot. Och så blev det. Förre ordföranden Mikael Perman stannade kvar, liksom vår sekreterare Annika Greek. Vi fick några till, men de försvann tyvärr ganska fort, så under de kommande tre åren var vi bara tre, ibland två, som skulle sköta allt styrelsearbete. De enda sakerna som rullade på i föreningen de första åren av 2000-talet var vårblotet, tidningen Mimers Källa och debattforumet på nätet. Allt annat stod still.

Vi sammankallade ett nytt årsmöte år 2001, men då kom det bara en till, utöver mig och Mikael Perman. Så år 2002 brydde vi os inte ens om att sammankalla till ett årsmöte. Vi fokuserade på samfundets diskussionssida på nätet, samt bloten i Uppsala, och lite andra aktiviteter. 2003 bestämde vi oss för att lägga manken till att få igång samfundet igen, och fick ihop ett årsmöte på våren, och det kom faktiskt medlemmar och var med. Tyvärr ledde detta årsmöte till att vi fick in två parasiter som styrelsemedlemmar.

Finnkampen

Johannes Augustsson från Island hade kontaktat mig på hösten 2002 med intresse för föreningen, och jag bjöd därför in honom till årsmötet. Mitt förslag var att han skulle kunna bli kassör i föreningen. Men på årsmötet lyckades han manövrera så att han blev ordförande, och hans medbrottsling Finn Jensen blev kassör. Jag reste tvivel, och ifrågasatte på årsmötet om det verkligen var lämpligt att överlåta de två tyngsta posterna i styrelsen till två personer som ingen i samfundet kände, eller ens kände till. Men alla verkade bara lättade över att någon ville ta över, och svensk konflikträdsla fick råda.

Både Mikael Perman och jag var överens om att vi skulle lämna styrelsen, eftersom vi uppenbarligen inte hade gjort ett tillräckligt bra jobb. Men flera på årsmötet lyfte att det kunde behövas en viss kontinuitet i styrelsen, och att åtminstone en kunde sitta kvar, och därför tyckte flera på mötet att jag kunde sitta kvar i styrelsen som ordinarie ledamot. Än en gång föll jag för frestelsen, och gick med på detta. Delvis för att jag såg på Johannes och Finn att det var något de inte hade räknat med.

Dagarna efter årsmötet ville Johannes träffa mig personligen, för att diskutera styrelsens arbete. Jag trodde att det bara skulle bli jag och Johannes, men Finn var också där. De ville att jag skulle överlämna arbetet med hemsidan till Finn, samt att jag skulle få bli Riksgode. Jag insåg direkt att dessa herrar hade en dold agenda, att de ville muta mig med en tom titel, och ta över föreningens media. Lite för uppenbart korrupt för min smak.

Denna korrupta attityd bekräftades redan i och med första konstituerande styrelsemötet, som sköttes så illa att det ledde till en nära årslång konflikt mellan styrelsen och flera medlemmar, däribland jag och Mikael Perman. Själv lämnade jag styrelsen i protest, redan i och med andra styrelsemötet. Och efter bara några månader hade halva styrelsen klivit av, av samma skäl. Bland annat började styrelsen att driva en hård censur på samfundets diskussionssida. Minsta kritik mot styrelsen försvann direkt. Det var alldeles uppenbart för mig att de bara ville manipulera medlemmarna, tömma kassan och låta föreningen dö. Tyvärr var jag tämligen ensam om den insikten.

Konflikten fortsatte, eskalerade, och styrelsen försökte till och med utesluta mig ur samfundet, självklart på helt felaktiga grunder, men det gick inte som de hade tänkt. Och när jag och Kalle Dahlberg (samfundets grundare och förste ordförande) startade ett alternativt diskussionsforum, och hann informera om det på samfundets ordinarie forum, så fick medlemmarna plötsligt skriva utan att bli censurerade. Allt kom upp i ljuset, och inom en vecka avgick styrelsen mangrant. Förutsägbart nog tömde Finn Jensen samfundets bankkonto på varenda krona – vilket förstås var jättebra för mig, och för samfundet, för då fanns det inga tvivel om att han var en skurk.

Det var faktiskt en jävla konflikt, och en otroligt skön seger. Därtill mycket lärorikt. Framför allt för att jag inte tog kampen för min egen skull. Jag hade kunnat bara lämna och låta skiten brinna. Men jag kände att jag inte ville att vårt samfund skulle gå i graven. Jag hade redan räddat livet på samfundet en gång, så varför inte en gång till? Så jag bestämde mig för att strunta fullkomligt i om vissa medlemmar hatade mig, och så tog jag strid.

Finn Jensen ringde runt till ALLA i föreningen och berättade vilken hemsk människa jag var, och många trodde ju på hans lögner. Han hade en jävla svada, och måste ha spenderat en avsevärd del av samfundets kassa på sina telefonräkningar. Men jag lyckades övertyga några om att jag inte var alldeles ond (haha), och på så sätt vände vi hela skutan, och som sagt – styrelsen avgick. Efter detta drama har samfundet lugnat ner sig rejält, och rullat på hyfsat stabilt. Men hade jag inte tagit striden hade samfundet som sagt kanske försvunnit helt och hållet.

Vårblotet

Lite historik: vid millennieskiftet 1999-2000 firade vi i det Stockholmsbaserade, sejdiska näverket Ratatosk en storslagen nyårsceremoni i det så kallade stenbrottet på Långholmen i Stockholm. Vi var kanske 60-80 personer, hade en stor eld i mitten av en cirkel, och hade ställt ut 100 marschaller, både som en väg upp till ceremoniplatsen, men också på väggarna i detta stenbrott. Det blev en fantastiskt vacker ceremoniplats. Några medlemmar i Sveriges Asatrosamfund var också där och firade med oss.Stockholm arrangerade det största fyrverkeriet i stadens historia, och många var på Långholmen för att titta på dessa fyrverkerier – men ändå kom några till oss, för de tyckte att de vi gjorde var ännu häftigare.

I samma tid, runt detta nyår, talades det mycket om kyrkans separation från staten, och att det var ett steg mot ett mer sekulärt samhälle. På samfundets diskussionssida på nätet var det några som förargades över påvens sten vid Uppsala högar, och några uttryckte en önskan om att antingen få bort stenen, eller vandalisera den. Då hävdade jag att vi istället stjäl stenen. Men vi kan låta den ligga kvar. Vi bara gör om den till ett hedniskt altare, och blotar på den. Där föddes alltså idén om ett blot i Uppsala.

Denna idé fanns kvar i mitt bakhuvud, och när jag bara några få månader senare blev vald till ordförande i samfundet tänkte jag först att nu ska vi göra föreningen mer synlig för allmänheten. Vi kan växa och bli en större rörelse, men då måste vi faktiskt synas och höras. Jag är ingen lysande byråkrat eller administratör, men jag är en entertainer, en showman som vet hur man gör saker synliga. Jag hade sysslat med teater hela mitt liv, men också jobbat med reklam och marknadsföring, så jag föreslog på årsmötet som min första uppgift som ordförande, att nu ska vi hålla ett stort, publikt blot. Och så blev det, bara ett par veckor efter årsmötet.

Blotet blev över förväntan. Vi kunde inte använda påvestenen, eftersom den då fortfarande låg på kyrkans mark, men Riksantikvarieämbetet gillade vårt initiativ och föreslog Tingshögen. Och så fick det bli. Jag lånade några stora, vackra gudabilder, Oden, Tor, Frej och Freja, samt ett par stora korpar, alla snidade i trä av Gull-Britt Allansdotter, och så ställde vi upp ett bord, täckte med ett vackert tyg och lite andra blotattiraljer, och sedan körde vi. Jag höll i ceremonin tillsammans med Oden-Disa. Det blev fint. Det kom nära hundra deltagare som stod i ring på Tingshögen, och vi blev uppmärksammade av såväl Expressen som UNT, samt ytterligare någon tidning. Helsidor och uppslag – stort intresse, helt klart.

Med åren har bloten fortsatt varje år, även när det har varit motigt, som krisåret 2004, samt pandemiåret 2020. Det blev blot, men bara med några få deltagare. Vissa år när det har varit bra väder har det dock kommit flera hundra deltagare. Jag behövde bara vara blotgode de första åren, sen har andra tagit över. 2008 höll jag blotet tillsammans med min hustru Jennie, men efter det har jag bara gjort små inhopp emellanåt. Jag har roat mig med att fotografera bloten istället. Det känns väldigt bra. De bästa traditionerna är de som rullar på och lever, utan att vara beroende av enskilda personers initiativ.

Vad mer?

1997 arrangerade jag och en vän ett hedniskt midsommarfirande på den gamla kultplatsen Rösaring i Upplands Bro, med anor från såväl bronsålder som vikingatid. Det var första gången jag höll en officiell öppningsceremoni, och därtill blev jag samma dag ombedd att hålla en vigselceremoni. Efter det har det blivit drygt 30 vigselceremonier, de flesta i fornskandinavisk stil. Därtill har jag också hållit ett antal begravningar. Några mer ekumeniska, och ett par i mer fornskandinavisk stil. Överlag finner jag just ceremonier som ett viktigt kulturellt uttryck för oss människor, och därför har jag formgivit flera olika sorts ceremonier för olika ändamål.

2002-2004 höll jag sex morgonandakter i Sveriges Radios program Vid dagens början – en helgandakt med inriktning på andra religioner än kristendom. Mikael Perman höll också någon före mig, och Henrik Hallgren höll några efter mig – tillsammans skapade vi därför 2010 en bok, en antologi med alla våra morgontexter. Den fick namnet Ord om sed.

2004 grundade jag och Mikael Perman och några till ett lokalt godeord som vi kallade Idavallen. Vi hade en del samtalsträffar, ceremonier och andra lokala händelser.

Efter 2004 har jag annars i allt väsentligt hållit mig undan från officiella uppdrag å samfundets vägnar, med få undantag, som enstaka årsting, och lite andra aktiviteter, samt en resa till Indien, där jag fick representera nordisk sed på en konferens.

Våren 2006 var jag, min hustru Jennie, Henrik Hallgren (som då var ordförande i Sveriges Asatrosamfund) och hans dåvarande partner inbjudna till en stor interreligiös konferens i Jaipur, Indien, med namnet Spirituality Beyond Religion, som vi deltog i, som representanter för Sveriges Asatrosamfund. Vi tryckte till och med upp fina visitkort. Konferenser handlar ju om nätverkande.
Detta evenemang kan man läsa om på min hemsida Grimners Runor.
http://grimner.info/lasning/spirituality-beyond-religion/

2010 bytte Sveriges Asatrosamfund äntligen namn, till Samfundet Forn Sed Sverige. Redan vid årsmötet 2000 ville jag byta namn på föreningen, eftersom jag tyckte att det var missvisande med ”asatro”. Den forna seden är ett begrepp som användes redan för 1.000 år sedan, och som inkluderar så mycket mer än bara tro på asar. Men den förändringen fick vänta 10 år. I detta var jag dock alltjämt drivande, och jag var med på årsmötet, då beslutet togs. Även det nya namnet var alltså min skapelse, min idé.

I övrigt har jag som sagt hållit tämligen låg profil i sedkretsar. Efter att ha startat bloten, och i praktiken räddat samfundet från att dö – ett par gånger(!) – och därtill givit samfundet ett nytt namn, så tänker jag att jag nog har gjort så det räcker. Andra har fått ta vid, och det med en mycket större framgång än jag kunde leverera. Några bra saker fick jag gjorda i alla fall.

 

Carl Johan Rehbinder 2026